FÖRSTA SCENEN

CHITRA: Är du guden med de fem spjuten, Kärlekens Herre?

MADANA: Jag är den som binder mäns och kvinnors liv med bojor av smärta och glädje.

CHITRA: Jag vet vad den smärtan betyder. Och vem är du?

VASANTA: Jag är hans vän, Vasanta, årstidernas kung. Det är jag som ser till att allt som ska växa växer och allt som ska leva lever och precis tvärtom om du förstår vad jag menar.

CHITRA: Jag bugar mig, Höga Vasanta.

MADANA: Men varför är du så blek, sköna främling? Slösar du bort din ungdom med tukt och späkning? Kärlekens Gud kräver inte sådana offer. Vem är du och vad är din bön?

CHITRA: Jag är Chitra, dotter av kungahuset i Manipur. Guden Shiva lovade min stamfader att han endast skulle få söner. Men inte ens gudens ord hade kraft att förvandla fröet i min moders liv - så obetvinglig var min natur.

MADANA: Och eftersom du var enda barnet, blev du uppfostrad som om du var hans son.

CHITRA: Ja, det är därför jag är klädd i manskläder. Kvinnors konst att vinna hjärtan känner jag inte till. Mina händer har kraft att spänna bågen men kärleksgudens bågkonst har jag aldrig lärt mig.

MADANA: För den behövs ingen övning. Mannen ser på kvinnan och kvinnan ser på mannen och sen träffas de i hjärtat av kärlekens pilar.

CHITRA: En dag kom jag på jakt till skogen vid flodens strand. Jag följde ett rådjurs spår

in bland snåren . Jag fann en smal, krokig stig som slingrade sig under skymmande grenar, då jag plötsligt stod framför en man, som låg i min väg på en bädd av torra löv. Jag bad honom flytta på sig, men han låg lugnt kvar. Då stötte jag till honom med den vassa änden av min båge. Ögonblickligen rusade han upp, lik en flamma av eld. Han log mot mig, kanske log han åt mig, jag vet inte, men då för första gången i mitt liv kände jag mig som en kvinna, och visste att en man stod framför mig.

MADANA: Vid den gynnsamma timmen lär jag mannen och kvinnan detta högsta: att känna sig själva.

VASANTA: Tyst med dig. Vad hände?

CHITRA: Jag frågade honom: Vem är du? "Jag är Arjuna, prins av Kuru" svarade han. Arjuna, mina drömmars hjälte! Hur många gånger hade jag inte drömt om att utmana honom att pröva min skicklighet i vapen mot honom. Slåss med honom? Allt skulle jag kunna göra för honom, utom det. Jag stod där, borttappad i en virvel av tankar, då jag plötsligt såg honom gå sin väg mellan träden. Inte ett ord fick jag ur mig, jag bad honom inte ens om förlåt, utan stod där som en vildinna, medan han föraktfullt gick bort!...Nästa morgon lade Jag bort mina manskläder. Jag tog på mig armband, fotringar och en dräkt av högrött siden och skyndade iväg att söka och fann Arjuna i en skogsglänta.

MADANA: Jag är den hjärtefödde guden och förstår det mystiska i sådana ingivelser.

VASANTA: Berätta din historia till slut!

CHITRA: Tvinga mig inte att berätta! Hans sista ord bränner ännu inom mig: "Jag har avlagt ett löfte att leva ogift och kan inte bli din man! ". Åh, en mans löfte! Jag bröt sönder min båge och brände upp mina pilar. Mina starka, smidiga armar hatade jag. 0 Kärlek, Kärlekens gud, du har slagit mig till marken och all min skicklighet ligger krossad under din fot. Lär mig nu din kunskap: ge mig de svagas styrka och den obeväpnade handens vapen.

MADANA: Jag ska hjälpa dig. Jag ska ge dig Arjuna som fånge...

VASANTA: Hjälplöst fångad av kärlek ska han ligga vid dina fötter

MADANA: Så kan du sedan göra med honom vad du vill.

CHITRA: Min önskans blomma ska inte vissna innan den mognat till frukt. Men det är ett helt livs arbete att göra sitt sanna jag känt och uppskattat. Så länge orkar jag inte vänta. Det är nu jag älskar, låt mig därför bli älskad nu. Du världsbesegrande Kärlek och du, årstidernas herre, Gör mig för en enda dag oemotståndligt vacker, så vacker som kärlekens plötsliga blomning i mitt hjärta. Ge mig bara en enda, kort dag av fullkomlig skönhet, så kan jag sedan leva nöjd

MADANA: Jungfru, din bön är hörd.

VASANTA: För en hel vecka..

MADANA: En månad.

VASANTA: Ett helt år ska du vara vacker som vårens blommor.

ANDRA SCENEN

ARJUNA: Drömde jag, eller var det jag såg vid sjön verkligt? Då jag satt i den mjuka mossan medan kvällens skuggor föll, kom en underskön kvinna fram och ställde sig på en stenhäll vid vattenbrynet. De lätta slöjorna kring hennes kropp smälte bort i luften, som morgonens dimma när solen går upp. Hon lutade sig över insjöns lysande spegel och såg på sin bild i vattnet. Hon reste sig upp, log, och löste upp sitt hår och lät det flöda ner över ryggen. Hon strålade av en glad förundran. På samma sätt skulle den vita lotusknoppen förundras över sig själv om den kunde se sin bild i i vattnet. Men hennes leende försvann och en skugga av sorgsenhet syntes i hennes ögon. Hon band upp sina flätor, drog åter slöjan kring sina armar, och försvann bort som när en tjusande afton går över i natt. Det var som om all min längtan hade uppenbarats för mig och försvunnit... Vem där?

(Chitra kommer in, klädd som kvinna)

Det är hon! Lugn, mitt hjärta!... Var inte rädd! Jag vill dig inget illa.

CHITRA: Vördade herre, det är du som är min gäst. Jag bor i detta tempel. Säg mig, hur kan jag visa dig min gästfrihet.

ARJUNA: Att få se dig är gästfrihet nog. Men Jag måste få ställa en fråga till dig.

CHITRA: Du har min tillåtelse.

ARJUNA: Vilket allvarligt löfte har du avlagt, som håller dig innestängd i detta ensliga tempel?

CHITRA: Jag har en hemlig önskan, som jag dagligen ber om att den ska uppfyllas.

ARJUNA: Vad är det du saknar? Jag har vandrat över hela världen, jag har skådat allt som är mest värdefullt, skönt och stort. All min kunskap ar din, säg mig blott vad eller vem du söker.

CHITRA: Den jag söker är känd av alla.

ARJUNA: Åh! Vem kan det vara som gudarna älskar så mycket att hans rykte har fångat ditt hjärta?

CHITRA: En konungs son, den störste av alla hjältar.

ARJUNA: Men om ryktet är falskt? Osann berömmelse sprider sig från tunga till tunga likt dimman om morgonen. Säg mig: Vem är ditt hjärtas hjälte?

CHITRA: Avundas du andra män deras rykte, eremit? Avundas du kanske kungaätten Kuru deras berömmelse?

ARJUNA: Kungaätten Kuru!

CHITRA: Och har du aldrig hört namnet på den mest berömda hjälten i denna ätt?

ARJUNA: Låt mig höra det från dina egna läppar

CHITRA: Arjuna. Det är det namn jag gömt i mitt hjärta. Blev du förvirrad, eremit? Har jag hört falska rykten? Är det så, kommer jag att krossa detta mitt hjärtas skrin och kasta den falska pärlan i stoftet.

ARJUNA: Må hans namn och rykte vara falskt eller sant, men visa honom inte bort från ditt hjärta - ty jag är Arjuna.

CHITRA: Du! 

ARJUNA: Ja, det är jag, den kärlekshungrande gästen vid din dörr.

CHITRA: Men har inte Arjuna avlagt ett löfte om kyskhet i tolv långa år?

ARJUNA: Du har löst mitt löfte, liksom månen löser nattens löfte om mörker.

CHITRA: Åh, skam över dig ! Vad har du sett i mig, som gör dig otrogen mot dig själv? Säg mig, vem söker du i dessa svarta ögon, eftersom du är beredd att bryta dina heliga löften för min skull? Inte mitt sanna jag, eller hur? Du bländas av min kropps skönhet, men mig älskar du inte, du älskar det du ser, men mig, vad vet du om mig, Arjuna?

ARJUNA: Du är all världens rikedom, slutet på all fattigdom, målet för varje strävan, den enda kvinnan. Att för ett ögonblick se dig är att en gång och för alltid se allt fullkomnat.

CHITRA: Det är inte jag, inte jag Arjuna Det är en guds bedrägeri. Gå, min hjälte, gå!

Låt inte dina ögon bedra dig! Gå!

TREDJE SCENEN

CHITRA: Kom tillbaka. Gå. Kom. Gå. Försvinn. Jag älskar honom, älskar.. Det är omöjligt alltihop

(Madana och Vasanta kommer in)

MADANA: Chitra!

VASANTA: Du älskar honom..

MADANA: Han älskar dig..

CHITRA: Sunnanvinden vaggade mig till sömns. Månen hade sjunkit mot väster och luften var tung av dofter: nattens tystnad fick röst i syrsornas sång. Plötsligt under min djupaste sömn, kände jag en blick, likt trevande fingrar av eld som berörde min kropp. Jag rusade upp och såg Arjuna stå framför mig. Min blygsel försvann och jag sträckte ut mina armar mot honom. Himmel och jord, tid och rum, njutning och smärta, död och liv, allt smälte samman...
Vid den första strålen av ljus, vid fåglarnas första kvitter, satte jag mig upp. Han sov med ett svagt leende på sina läppar. Jag såg mig omkring och jag kom ihåg vem jag förut varit, och sprang, sprang. Jag ville gråta och ropa. Men inga tårar kom till mina ögon.

MADANA: Människobarn! Människobarn Vi hade ju ordnat denna himmelska natt för att göra dig lycklig.

VASANTA: Är det här tacken, så som vi har slitit! Syrsorna som skulle spela, blommorna som skulle dofta, att hålla fast månen bakom molnen...

MADANA: Vi gav dig himmelskt vin att dricka...

CHITRA: Vem drack det? Jag gavs kärleken men lyckan vreds ur min hand. Skönheten ni lånade mig kommer ju att försvinna och då kommer den att ta med sig alla minnen av denna natt. Jag hatar mitt nya utseende, det förföljer mig och tar allt ifrån mig, allt det jag törstar efter.

MADANA: Så det var bortkastat alltihop.

CHITRA: Himlen kom så nära till mig, att jag glömde ett ögonblick, att den inte nått mig.

Hur ska jag kunna gå tillbaks till honom när jag inte är jag? O Gud, ta tillbaks din gåva

CHITRA: Allt vore bättre än detta. Jag vill uppenbara mitt sanna jag för honom. Om han avvisar mig, så har jag ändå försökt nå honom sådan som jag är.

VASANTA: Lyssna nu på mig Allt det där kan du göra senare. Nu har vi ställt till en himmelsk kärleksfest för din skull; varför inte passa på och njuta av den medan den pågår? Tids nog kommer nog Arjuna att älska dig hur du än ser ut. Men nu är kärleken som vackrast. En blomma lever ett kort liv, men dom timmar den lever är ett oändligt liv i härlighet.

FJÄRDE SCENEN

CHITRA: Du ser på mig?

ARJUNA: Jag ser hur du flätar din krans. Jag ser på dig och tänker.

CHITRA: Vad tänker du på?

ARJUNA: Jag skulle vilja att den kransen blev min krona, den dagen då vi återvänder till mitt hem.

CHITRA: Hem! Men vår kärlek passar inte i ett hem.

ARJUNA: Inte?

CHITRA: Nej! Tala inte om det! Lämna den vilda blomman där hon blev född. Tag inte med henne till din slottssal att kastas på marmorgolvet, som inte visar förbarmande med ting som vissnar och glöms.

ARJUNA: Är vår kärlek sådan?

CHITRA: Ja, varför beklaga det? Det som är avsett för sysslolösa dagar, kan inte överleva dem. Njut nu av vår kärlek så länge den varar. Låt inte din aftons mättnad kräva mer än din morgons begär kunde få... Dagen är slut. Ta denna krans. Jag är trött. Håll om mig. Vi ska inte gräla om det här.

ARJUNA: Tyst Hör du klockorna i byns tempel , hur klangen smyger sig genom aftonluften över de tigande träden.

FEMTE SCENEN

MADANA: Vasanta.... Vakna Vasanta.... Du måste ordna ett regn, Vasanta.

VASANTA: Men dom blir ju ändå inte kära, Jag har ordnat ..............

MADANA: Ett fantastiskt monsunregn!

VASANTA: Men dom blir ju inte ihop.........

MADANA: Med dubbla regnbågar!

VASANTA: Jag är så trött på dom där två...............Dubbla regnbågar?

MADANA: Ja

VASANTA: Och kanske lite åska...blixtar

MADANA: Och hagel

VASANTA: Stora hagel...blå moln...men, det är bara ett regn dom ska ha?

MADANA: Året är snart slut. Ordna det här så kan vi snart vila oss.

Men jag förstår att du är trött, Vasanta. Vila du, så ordnar jag det här.....

VASANTA: Ska du...Ska Jag.. Neeej.. Regn...Åska... osv

 SJÄTTE SCENEN

ARJUNA: Det är som om mina drömmar skapat en ädelsten åt mig, som jag inte kan fästa i min krona, inte kan hänga i en kedja, inte ens lägga den i ett skrin kan jag, men ändå har jag inte hjärta att kasta bort den. Jag som är jägare och krigare, sitter sysslolös och håller den i den hand som förr bara höll spjut och svärd.

(Chitra kommer in)

CHITRA: Vad tänker du på?

ARJUNA: Jag drömmer om att jaga. Regnet öser ner här utanför och piskar vilt emot branten. Molnens mörka skugga hänger tung över skogen och den uppsvällda floden ilar fram över alla hinder med ett skratt. Sådana regniga dagar brukade jag och mina fyra bröder jaga högvilt. Våra hjärtan dansade till takten av åskans muller. Skogarna genljöd av påfåglars skrin. Rådjuren hörde inte våra smygande steg för regnet, leoparden lämnade spår i den våta marken som ledde oss till dess kula. En oro har vaknat i mig. Jag längtar efter att jaga.

CHITRA: Varför inte först fånga det byte du nu följer? Är du säker på att den förtrollade hinden du nu har till mål, är fångad? Nej, inte ännu. Den flyr ännu fri och oantastad.

ARJUNA: Älskade, har du inget hem? Varifrån kommer du egentligen?

CHITRA: Varför dessa frågor? Börjar kärleken svalna? Vet du då inte att jag inte är mer än det, som du ser framför dig? Daggen som om morgonen hänger på blommornas blad(..)
Hon som du älskar är som denna fulländade pärla av dagg.

ARJUNA: Så du påstår att du är ett stycke av himlen som kastats hit ner genom en nyck av en lekfull gud?

CHITRA: Ja.

ARJUNA: Det är därför jag alltid känner att jag är på väg att förlora dig. Kom hit, jag vill veta allt om dig, att mitt hjärta ska veta allt som rör sig i ditt hjärta. Jag vill gifta mig med dig.

CHITRA: Varför försöker du fånga och hålla kvar skyarnas färg, vågornas dans och blommornas doft? Det är omöjligt, Arjuna.

ARJUNA: Men vi kan ju inte leva enbart på drömmar Ge mig något som ger mig hopp, något som varar längre än lust, något som håller även i nöd.

CHITRA: Hjälten min, året är ännu inte slut, och du är redan trött. Nu förstår jag att det är himlens nåd som gjort blommans liv så kort. Du borde lämnat mig efter vårt möte, älskade. men nu är mina dagar räknade. Slösa inte bort den tiden.

SJUNDE SCENEN

MADANA: Denna natt är din sista natt.

VASANTA: Från imorgon kommer du att se ut som vanligt igen och din skönhet föds åter i jasminens hundrade doftande blommor.

CHITRA: Gudar, bevilja mig denna min bön! Låt min skönhet lysa nu i dess sista timma, likt en elds sista upplågande flamma.

MADANA: Din bön ska uppfyllas.

CHITRA:

MADANA: Det verkar omöjligt

VASANTA: Jag har en ide! Jag har hittat på något! Jag vet! Vi måste... Ja!

MADANA: Det är värt ett försök

ÅTTONDE SCENEN

LANTFOLK: Vem ska skydda oss nu?

ARJUNA: Hotas ni av fara?

LANTFOLK: Rövare kommer ner från bergen likt en vårflod för att plundra vår by.

ARJUNA: Finns det ingen kung som kan försvara er?

LANTFOLK: Chitra, prinsessan, var alla rövares skräck. När hon bodde här fanns det inget som kunde skrämma oss utom sjukdom eller död. Men hon är borta på pilgrimsfärd och ingen vet var hon finns.

ARJUNA: Så er härskare är en kvinna?

LANTFOLK: Ja, hon är vår fader och moder på samma gång.

(De går. Chitra kommer)

CHITRA: Varför sitter du ensam här?

ARJUNA: Jag försöker föreställa mig vad för en kvinna prinsessan Chitra kan vara.

CHITRA: Chitra? Hon är inte vacker. Hon har inte så dårande ögon som jag.

ARJUNA: Det sägs att hon i tapperhet är en man och i ömhet en kvinna.

CHITRA: Vad har hon för nytta av det? Om du hade sett henne nu, hade du gått förbi utan att se på henne. Men har du då blivit så trött på kvinnans skönhet att du hos henne söker mannens styrka? Jag har rett vår middagsbädd med gröna löv, ännu våta av skum från det forsande vattenfallet, i en håla, mörk som natten. Kom, låt den mjuka, kalla grönskan kyssa dina ögon till sömns.

ARJUNA: Inte i dag, älskade.

CHITRA: Varför inte i dag?

ARJUNA: Rövare har trängt ner från bergen.

CHITRA: Du behöver inte oroa dig för det.

ARJUNA: Men jag är krigare Jag måste... Låt mig gå!

CHITRA: Men om jag förbjuder dig, om jag håller fast dig? Gå då Gå, om din törst är släckt. Men kom ihåg att njutningen är flyktig och väntar på ingen. Sätt dig ner. Berätta- . Vem är det du tänker på? Är det Chitra?

ARJUNA: Ja, det är Chitra. Jag undrar vad hon kunnat behöva, vad som drev henne på pilgrimsfärd

CHITRA: Hennes behov? Hon har aldrig ägt något. Alla hennes dygder stängde in hennes hjärta i ensamhet. Hennes längtan efter kärlek fick gå klädd i trasor eftersom hon inte var vacker. Fråga inte om hennes liv Det är inte en berättelse för mäns öron.

ARJUNA: Men jag vill veta allt om henne. Ack, berätta om hennes liv!

CHITRA: Vad finns mera att berätta?

ARJUNA: Jag kan se henne framför mig, hur hon spränger fram på en vit häst med tyglarna i sin vänstra hand och med en båge i den högra. Likt en vakande lejoninna skyddar hon sin avkomma, full av rasande kärlek. Kvinnoarmar vars enda prydnad är otämd styrka är sköna. Älskade, kan vi inte lämna den här platsen? Jag vill rida fort, ut, från detta sövande fängelse med skymmande dunkel, bort från denna fuktiga, tjocka luft av dövande rus som tillsnör min strupe

CHITRA: Säg mig uppriktigt, Arjuna, om jag med hjälp av en magisk kraft kunde resa mig rak och stark med ett modigt hjärtas styrka, om jag håller mitt huvud högt och inte längre krälar i stoftet, skulle du då fortfarande älska mig? Nej, jag tror dig inte om det.
Gå du. Jag ska vänta på dig. Hur kunde jag tro att du skulle vilja att nattens leksak skulle bli dina dagars kamrat.

ARJUNA: Det är som om Jag aldrig lyckats lära känna dig. Du ger mig all din kärlek och jag kan inte betala dig tillbaks. Det gör min kärlek ofullständig. Ibland anar jag bakom dina mörka ögon en själ som söker att bryta sig igenom sitt hölje. Utseendet är bara första steget till sanningen. Till sin älskade kommer den i förklädnad. Men det kommer en dag då hon kastar av sina smycken och slöjor och står naken. Efter ditt innersta jag, sanningens enkla nakenhet, är det jag söker.
Men varför gråter du, min älskade? Har jag gjort dig ledsen? Glöm vad jag sagt!
Jag nöjer mig med vad som är. Låt mig för alltid sitta med min förväntan på gränsen till dess fullkommning och i väntan sluta min tid.

NIONDE SCENEN

CHITRA:(beslöjad) Herre, har bägaren tömts till sista droppen? Nej, när allt är slut, finns ännu offer kvar att göra. Från himmelens trädgård tog jag ned blommor av oförliknelig skönhet och gav till dig. Nu har blommorna vissnat, låt mig därför kasta ut dem ur templet. (Tar av sig slöjan och står där i mansdräkt) Se nu på din älskade -
Jag är inte vacker. Jag har många brister och fel. Jag lever på världens stora allfartsväg, mina kläder har fläckats och mina fötter blöder av törnen. Varifrån skulle jag få blommornas skönhet och fläckfria fägring? Det enda jag kan ge dig är en kvinnas hjärta. Här har all glädje och smärta samlats, hopp och fruktan och blygsel.
Här är min bristfällighet, som dock är ädel och stor. Om nu din blomsterdyrkan är slut, mottag då detta jag för dina kommande dagar. Jag är Chitra. Ingen gudinna värd att dyrkas, men ej heller en ömkansvärd insekt att trampa på. Om du vill ta mig till din sida och låta mig bära min del av ditt liv, då ska du lära känna mitt sanna jag. Jag bär ditt barn i mitt liv, och i vår fostran av vårt barn kan vi mötas. Men nu kan jag endast ge dig Chitra, en konungs dotter.