New Page

KRIGSBREV
av Jacques Vaché

bearbetat för scenen av Mats Blückert

Orginaltexten publicerad av Janus förlag

Ursprungligen är detta en serie brev skickade från fronten till Paris (1:a värlskriget). Texten är delar och fragment ur dessa som sammanställts till en monolog -
( Vi avstår från den gamla Hederliga logiken - med den anklagelsen att den motsäger oss - liksom alla andra)

Ni kommer att tro att jag försvunnit eller är död, och så en vacker dag - allt är möjligt – kommer ni att få höra att en viss Jacques Vaché lever i avskildhet någonstans i Normandie. Han ägnar sig åt boskapsuppfödning. Han kommer att presentera sin fru för er, ett mycket oskuldsfullt, rätt vackert barn, som aldrig anar vilken fara hon varit utsatt för. Endast några få böcker, ja, mycket få, noga inlåsta på övervåningen kan vittna om att någonting försigått.

VAD SKA DET BLI AV ALLT DETTA, GODE GUD.

Jag kan inte längre vara specerihandlare, för ögonblicket - Jag har prövat på annat - (har jag prövat på? - eller har man prövat mig på....) Man roar sig efter bästa förmåga – Se där! Ha! Ha! skulle doktor Faustrolls hydrocefaliske vän tillägga. Ha! Ha!

Det Ärade Krigsministeriet (som man brukar säga) anser min närvaro vid fronten oumbärlig omgående...... och jag är tvungen att hålla god min.
Jag är tolk i engelska armén. - En ganska hyfsad sysselsättning i dessa krigstider - jag behandlas som officer - häst, eget bagage och ordonnans - Jag börjar lukta brittiskt.
Men i alla fall, i alla fall, vilket liv! Jag har (naturligtvis) ingen att prata med, inga böcker att läsa och ingen tid till att måla - Kort sagt fasansfullt isolerad -
I say, Mr the interpreter - Will you.... Ursäkta hur kommer man till? Have a cigar, sir? –
Provianttåget, innevånarna, borgmästaren och passersedeln - En granat som bekräftar vad det är fråga om och så regnet, regnet, regn, -regn - regn, två hundra lastbilar efter varandra, efter varandra - efter varandra............

Sammanfattningsvis: jag har gripits av den fasansfulla ledan vid saker och ting som inte har det minsta intresse - För att roa mig - Fantiserar jag - Engelsmännen är i själva verket tyskar, och jag är vid fronten tillsammans med dem och för dem - Jag röker förstås en smula gräs och officern i " Hans Majestäts tjänst " förvandlas till en bevingad hermafrodit som dansar vampyrdansen - och dreglar te med mjölk i - Och så vaknar jag i en välbekant säng och går iväg för att lasta av båtar - svingande min elektriska trollstav....

Åh! nog - nog! ja, mer än nog - svart kostym, byxor med pressveck, oklanderliga lackskor - Paris - randiga tyger - pyjamasar och ouppsprättade böcker - vart ska vi gå ikväll?....nostalgiska ting som är borta med tiden före kriget - och sedan - vad kommer sedan??
Vi ska väl skratta, eller hur?

Åh! nog! nog! ja, mer än nog!
Sidney, Melbourne, - Wien - New York och tillbaks igen - Hotellvestibul - fernissade oceanångare, bagagepoletter, Hotelldirektör - Lycksökare - och Tillbaks igen.

Jag är alltså tolk hos engelsmännen, något som jag ägnar mig åt med en total likgiltighet prydd med ett stillsamt skämtlynne - som det roar mig att lägga ner på allt officiellt - Jag promenerar mellan ruiner och byar och vädrar min Crystal - monokel samt en teori om oroande målningar. Jag har i tur och ordning varit en erkänd litteratör, en känd pornografisk tecknare och en skandalös kubistmålare - Nuförtiden håller jag mig för mig själv och överlåter åt andra att förklara och diskutera min personlighet med utgångspunkt från de ovan nämnda. Resultatet har föga betydelse.

För övrigt inbillar jag mig att jag är i den tyska armén och det lyckas jag med - Det ger omväxling, och jag har lyckats bli fullständigt övertygad om att jag arbetar mot de allierade - ja, vad gör man?.....
Bortsett från detta - som inte är mycket att komma med- Ingenting. Den engelska armén, hur mycket den än är att föredra framför den franska, har inte mycket till Umor.

Jag har vid upprepade tillfällen varnat en till mig knuten överste att jag kommer att stoppa in en liten träplugg i öronet på honom - Jag tvivlar på att han begrep mig helt och hållet - förresten förstår han ju inte franska.

Jag drömmer för närvarande om att ha röd kortärmad skjorta, röd halsduk och höga stövlar om att vara medlem av ett hemligt kinesiskt sällskap utan målsättning i Australien.

Jag skriver från en före detta by, och en synnerligen trång svinstia med filtar på väggarna - Jag är med de engelska soldaterna - De har gått långt fram mot fiendelägret här - Det är mycket bullrigt -

Nog om detta.

Jag har bestämt mig för att somna in på obestämd tid: - det är faktiskt en ansträngning bara att vakna; kanske går det bättre nästa gång - Förlåt - inte sant? inte sant? Ingenting tar livet av en människa så som att vara tvungen att representera ett land - Bland annat.

Då och då - för att i varje fall inte bli misstänkt för att ha saligen insomnat, låter jag ett bedrägeri eller ett hvänskapligt dunkande på någon bekant dönick övertyga mig om att jag är en elak herre. Idag presenterades jag för en divisionsgeneral och hans Schtaab som en berömd konstnär - ( jag tror att nämnde konstnär är 50 eller 70 år - kanske är han död också - men namnet lever ) - De ( Generalen och hans Schtaab ) slåss nu om mig - det är märkligt och jag roar mig med att gissa hur det hela kommer att urarta - Hur som helst....

Förresten..... Ja, det där är mig ganska likgiltigt, fast i själva verket - är det inte lustigt - inte lustigt alls. Nej.

Är ni säkra på att Apollinaire fortfarande lever och att Rimbaud har existerat? Jag för min del tror inte det - Jag ser i stort sett bara Jarry ( för trots allt, det hjälps inte, trots allt - ...... - UBU )

Och så ber ni mig om en definition av umoren så där utan vidare!

DET LIGGER I SYMBOLERNAS NATUR ATT VARA SYMBOLISKA

har länge tyckt mig värdig att vara en sådan, eftersom det lätt kan omfatta en mängd levande ting : EXEMPEL: ni känner till väckarklockans förskräckliga liv - det är en best som alltid skrämt livet ur mig på grund av allt det där som dess ögon utstrålar och det sätt på vilket denne gode man stirrar på mig när jag kommer in i ett rum - varför har han så mycket umor, ja varför? Men se där: det bara är så en gång för alla.

- Det finns också en hel del fruktansvärd UBISKHET i umoren - som ni ska få se - Men detta är naturligtvis inte - uttömmande och umoren härrör i så hög grad från en känsla att den är svår att uttrycka i ord - Jag tror att det är en känsla - Jag höll nästan på att säga ett SINNE - bland annat - för alltings teatraliska ( och glädjelösa ) gagnlöshet.

NÄR MAN VET.

Och det är därför som hänförelser - ( framförallt är det för bullrigt ) - som andra visar är förhatliga - Ty - inte sant - vi har Geni, eftersom vi käner till UMOREN - Och följdaktligen är allt - har ni någonsin tvivlat på det förresten? - oss tillåtet - Allt det där är ganska tjatigt förresten.

Hjärnutblåsningsmaskinen dundrar på för fullt och inte långt härifrån har jag ett stall med TANKS - ett mycket UBISKT, men glädjelöst djur. Vädret är mycket brännhett, mycket dammigt och svettigt - men vad gör man, det är säkert uttänkt - Vaggande rader av stora lastbilar skakar upp torkan till ett frätande stoft över solskenet - För all del! För all del! - Och vad spelar det för roll förresten eftersom det nu är så -

Precis lika trött som på granatkastarkurage blir jag på de vita syrenerna som suktar och trånar efter gamla ensliga välluster - sommarens blomsterförsäljerskor på asfalten där vattenslangar skickar finfördelade duschar över söndagsfina flanörer - det är mycket ljummet och personer med lorgnetter samtalar om börsen, tror jag, med husmodersminer - Men den där lukten av gamla urskrapade meloner och kloaker, den misstar jag mig inte på!

- En rund grön fluga simmar i teet med utplattade vingar - Nåväl, det kan inte hjälpas. Det är inte slut än, vet ni - och tyskarna skickade över några kanonkulor så sent som i morse, så här 12 kilometer från frontlinjen - Det vore för trist att dö så ung och skööön.
Åh! Men vad FAEN.
Aldrig kommer jag att kunna vinna så här många krig!!!

Vi tycker alltså varken om KONST eller konstnärer OCH visst GÖR TOGRATH RÄTT I ATT SLÅ IHJÄL POETEN! - Hursomhelst, eftersom man nu nödvändigtvis måste spy upp lite magsyra eller gammal lyrism, så låt det gå snabbt, med ett enda ryck - ty lokomotiven går fort. Så är ju också det moderna konstant och mördas varje natt - Vi struntar i MALLARMÉ, utan hat - men han är död - Men vi vill inte längre kännas vid Apollinaire, och inte Cocteau heller - Ty - Vi misstänker dem för överlagd konstnärlighet, för att lappa ihop lite romantik med telefontråd och för att inte känna till dynamon.

STJÄRNORNA har plockats ner igen! - det är för sorgligt - och hur allvarligt talar de inte ibland! En människa som tror är märklig.
MEN EN DEL ÄR JU FAKTISKT FÖDDA MED MUNVÄDER..........

Nåväl - jag ser två sätt att ordna det här - Skapa personlig känsla med hjälp av en gnistrande kollision av sällsynta ord - inte för ofta, förståss - eller också att rita vinklar eller rena kvadrater av känslor - de i ögonblicket, naturligtvis - Vi avstår från den gamla Hederliga logiken - med en anklagelsen att den motsäger oss - liksom alla andra. - ÅH ABSURDE GUD! - för allt är motsägelse - inte sant? - och den skall vara umore som inte någonsin låter sig fångas av alltings inneboende förrädiskhet. - Åh, min väckarklocka - ögon - du hycklare - som avskyr mig så!......och den skall vara umore som förstår vilken beklaglig synvilla de universella kvasisymbolerna är.
- Det ligger i deras natur att vara symboliska. -
KASPERDOCKOR - KASPERDOCKOR - KASPERDOCKOR - får det lov att vara kasperdockor i färgat trä? - Två ögon - falnad glöd och kristallglaset i enmonokel - med en bläckfisk till skrivmaskin - Hellre det.

Nästan ingenting är inte en dumhet - konsten bör vara någonting lustigt och mer eller mindre genomtråkigt - punkt slut - Och förresten - producera sig? - " sikta så medvetet för att missa målet" - naturligtvis, skriven ironi är outhärdlig - men naturligtvis vet du också att Umoren inte är ironi, naturligtvis- Så är det - ja, vad gör man, det är nu bara så en gång för alla - Vad allt är lustigt - mycket lustigt, faktiskt - så lustigt allt är! - ( och om man tog livet av sig också, istället för att ge sig iväg?)

Jag mår rätt dåligt, bor i en förlorad håla bland stubbar av förbrända träd och regelbundet släpar sig en sorts granat fram i en parabolisk bana och hostar till - Jag lever mitt liv tillsammans med en amerikansk officer som lär sig krig, tuggar "gum" och muntrar upp mig ibland - Jag kom undan nätt och jämnt - vid den här sista reträtten - Men jag är emot att dödas i krigstid - Jag tillbringar större delen av mina dagar med att promenera omkring på olämpliga ställen varifrån jag kan se de vackra krevaderna - och när jag är bakom fronten sitter jag ofta på lokala puben, där jag tycker om att inta mina måltider - Det är rätt bedrövligt - men vad gör man?

Jag går och drömmer om några fina, väl valda Egendomligheter eller ett eller annat galet illdåd som skulle skörda många offer, iförd ljus åtsittande sportkostym och varför inte ett par vackra granatröda lågskor?

- Men jag måste ge mig till tåls - Här sitter jag inspärrad - i väntan på vilka nya äventyr? - Bara de inte tar livet av mig medan de håller mig här?......stackars människor.....

Jag nöjer mig med att leva ett fromt liv ungefär som en 13 x 18 stillbildskamera. - Det är ett sätt så gott som något att invänta slutet. Jag samlar krafter och spar mig för framtida begivenheter.

Vilken skön oreda, inte sant, denna fram-tid och vad mycket folk man kommer att kunna ha ihjäl!!!.... Jag håller på och övar jag med för att inte tappa stilen, som ni förstår? - men jag är tvungen att hålla inne med min inre förtjusning, ty Kardinal Richelieus utsände..
......Jag är renons på ideer och ger inte mycket ljud ifrån mig, är antagligen mer än någonsin en omedveten inregistrerare av saker och ting, i klump.......jag kommer nog ut ur det här kriget lätt senil, eller kanske i stil med sådana där praktfulla byfånar ( ja, det önskar jag faktiskt ) ....eller också....eller också....vilken film jag kommer att spela in! - Med galna automobiler, ni vet, broar som störtar samman och jättelika händer som klättrar över filmduken mot ack vilket dokument!.....Onödigt och oskattbart! - Med ytterligt tragiska dialoger i aftondräkt, bakom den lysande palmen! Och så Charlie förståss som grinar mot oss, med sina stillsamma pupiller.
Och Policemannen kvarglömd i kofferten!!!!

- En telefon, skjortärmar och folk som skyndar förbi med egendomligt ryckiga rörelser - William R.G. Eddie, sexton år gammal, med miljarder och livréklädda negerbetjänter, utsökt askblont hår och en tunn monokel. Han ska gifta sig.

Jag ska också vara trapper eller tjuv eller guldgrävare eller jägare eller gruvarbetare eller oljeborrare - En bar i Arizona ( Whisky - Gin and mixed? ) och sköna rika skogar och sådana där fina ridbyxor, ni vet, med revolver, välrakad dessutom och med underbart vackra diamantprydda händer. Det hela slutar med en eldsvåda, ska ni veta, eller i en salong, när lyckan är gjord - Well.

- Hur ska jag bära mig åt för att uthärda de här sista månaderna i uniform? - ( man påstår att kriget är slut ) - Jag är totalt utmattad... och så börjar DOM dra öronen åt sig....DOM anar någonting - Bara DOM inte blåser hjärnan på mig medan DOM har mig i sitt våld?

Det kommer att finnas en hel del roliga saker att göra när vi släpps
ut i frihet

SÅ

SE UPP!

Jag vill minnas att vi hade beslutat oss för att låta VÄRLDEN förbli i ett tillstånd av häpen oupplysthet ända tills vi kommer med en tillfredställande och kanske skandalös demonstration.

Likväl och naturligtvis, överlåter jag åt er att bereda väg för denne bedräglige, smått hånskrattande och i vilket fall som helst förskräcklige Gud -

Vad det blir roligt, ska ni se, om den här rätt NYA ANDAN bryter ut!