DEN UNGE SYRIERN: Så vacker prinsessan Salome är ikväll!

HERODIAS PAGE: Se på månen. Så sällsam månen verkar. Den liknar en kvinna som reser sig ur en grav. Hon liknar en död kvinna. Man kunde tro att hon letade efter döda.

DEN UNGE SYRIERN: Hon har en underlig blick. Hon liknar en liten prinsessa som bär en gul slöja, och vars fötter är av silver. Hon liknar en prinsessa vars fötter är små vita duvor... Man kunde tro att hon dansade.

HERODIAS PAGE: Hon är lik en död kvinna. Hon rör sig mycket långsamt.

(Buller i gästabudssalen)

1:A SOLDATEN: Ett sånt oväsen! Vad är det för vilda, ylande bestar?

ANDRE SOLDATEN: Judarna. De är alltid så där. Det är sin religion de diskuterar.

1:A SOLDATEN: Varför grälar de om sin religion?

ANDRE SOLDATEN: Jag vet inte. De gör det jämnt...Fariséerna påstår till exempel att det finns änglar, och Sadduceerna menar att änglar inte finns.

FÖRSTE SOLDATEN: Jag finner det löjligt att gräla om sådana frågor.

DEN UNGE SYRIERN: Så vacker prinsessan Salome är ikväll!

HERODIAS PAGE: Du ser alltid på henne. Du ser för mycket på henne. Det är farligt att se på människor på det viset... Något olyckligt kan ske.

DEN UNGE SYRIERN: Hon är mycket vacker ikväll.

FÖRSTE SOLDATEN: Tetrarken ser dyster ut.

ANDRE SOLDATEN: Ja, han ser dyster ut.

FÖRSTE SOLDATEN: Han betraktar någonting.

ANDRE SOLDATEN: Han betraktar någon.

FÖRSTE SOLDATEN: Vem ser han på?

ANDRE SOLDATEN: Jag vet inte.

DEN UNGE SYRIERN: Så blek prinsessan är! Jag har aldrig sett henne så blek. Hon liknar skuggan av en vit ros i en spegel av silver.

HERODIAS PAGE: Du får inte se på henne. Du ser för mycket på henne!

FÖRSTE SOLDATEN: Herodias har fyllt tetrarkens bägare.

KAPPADOCIERN: Är det drottning Herodias, hon som bar en pärlsydd svart mössa och vars hår är pudrat med blått stoft?

FÖRSTE SOLDATEN: Ja, det är Herodias. Det är tetrarkens hustru.

ANDRE SOLDATEN: Tetrarken tycker mycket om vin. Han hur tre sorters vin. Ett som kommer från ön Samotrake och är purpurrött som Caesars mantel.

KAPPADOCIERN: Jag har aldrig sett Caesar.

ANDRE SOLDATEN: Ett annat kommer från staden Cyprus och är gult som guld.

KAPPADOCIERN: Jag älskar guld.

ANDRE SOLDATEN: Och det tredje som är ett sicilianskt vin. Det vinet är rött som blod.

NUBIERN: Gudarna i mitt land älskar blod. Två gånger om året offrar vi unga män och jungfrur åt dem: femtio ynglingar och hundra jungfrur. Men det tycks som om vi aldrig ger dem många nog, för de är mycket hårda mot oss.

KAPPADOCIERN: I mitt land finns inga gudar kvar, romarna har drivit bort dem. Det finns dom som påstår att de har gömt sig i bergen, men jag tror inte det är så. Jag tillbringade tre nätter bland bergen och sökte dem överallt. Jag fann dem inte. Till slut kallade jag dem vid deras namn, men ingen kom. Jag tror att de är döda.

FÖRSTE SOLDATEN: Judarna dyrkar en gud som man inte kan se.

KAPPADOCIERN: Det förstår jag inte.

FÖRSTE SOLDATEN: I själva verket tror de endast på sådant som man inte kan se.

KAPPADOCIERN: Det verkar helt befängt.

JOHANNES RÖST: Efter mig skall komma En som är mäktigare än jag. Jag är inte ens värdig att lösa upp hans skoremmar. När han kommer skola ödemarkerna glädjas. De kommer att blomma som liljor. Den blindes ögon skola se dagen och den döves öron kommer att öppnas Spenabarnet skall sticka sin hand i drakens kula och leda lejonen vid manen.

ANDRE SOLDATEN: Tysta honom. Hans ord är absurda.

FÖRSTE SOLDATEN: Nej. Han är en helig man. Han är t.o.m. vänlig. Varje dag, när jag ger honom mat, så tackar han mig.

KAPPADOCIERN: Vem är han?

FÖRSTE SOLDATEN: En profet.

KAPPADOCIERN: Vad heter han?

FÖRSTE SOLDATEN: Johannes.

KAPPADOCIERN: Var kommer han ifrån?

FÖRSTE SOLDATEN: Från öknen, där han livnärde sig på gräshoppor och vildhonung. Han var klädd i kamelhår och runt höfterna bar han ett läderbälte. Han såg ut som en vilde. En mängd folk brukade följa honom. Han hade t.o.m. lärjungar.

KAPPADOCIERN: Vad talar han om?

FÖRSTE SOLDATEN: Omöjligt att säga. Ibland säger han de mest fasansfulla saker, men det är omöjligt att förstå vad han menar.

KAPPADOCIERN: Får man se honom?

FÖRSTE SOLDATEN: Nej. Tetrarken har förbjudit det.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessan har dolt sitt ansikte bakom sin solfjäder! Hennes små vita händer fladdrar som duvor när de flyger till duvslaget. De är som vita fjärilar. De är precis som vita fjärilar.

HERODIAS PAGE: Vad rör det dig? Varför se på henne? Du får inte se på henne...Något fruktansvärt kan hända.

KAPPADOCIERN: (pekar på brunnen) Vilket underligt fängelse!

ANDRE SOLDATEN: Det är en gammal brunn.

KAPPADOCIERN: En gammal brunn! Den verkar inte vara särskilt hälsosam.

ANDRE SOLDATEN: Nej då. Till exempel så var tetrarkens broder, hans äldre broder, drottning Herodias förste man, fängslad där i tolv år. Han dog inte. Till slut blev man tvungen att strypa honom.

KAPPADOCIERN: Strypa honom? Vem vågade göra det?

ANDRE SOLDATEN:(Pekar på bödeln, en väldig neger) Han där, Naaman.

KAPPADOCIERN: Var han inte rädd?

ANDRE SOLDATEN: Nej då. Tetrarken gav honom ringen.

KAPPADOCIERN: Vilken ring?

ANDRE SOLDATEN: Dödsringen. Så han var inte rädd.

KAPPADOCIERN: Trots detta att strypa en kung är något fasansfullt.

FÖRSTE SOLDATEN: Varför? Kungar har bara en hals, som alla andra.

KAPPADOCIERN: Mig skrämmer det.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessan reser sig! Hon lämnar bordet! Hon verkar uttråkad. Ah! Hon kommer hitåt. Ja, hon kommer mot oss. Så blek hon är. Aldrig har jag sett henne så blek..

HERODIAS PAGE: Se inte på henne. Jag bönfaller dig, se inte på henne.

DEN UNGE SYRIERN: Hon liknar en duva som kommit vilse... Hon liknar en narciss som skälver för vinden... Hon liknar en blomma av silver.

(SALOME KOMMER IN)

SALOME: Jag stannar inte. Jag kan inte stanna. Varför ser tetrarken på mig hela tiden med sina mullvadsögon under sina darrande ögonlock? Det är underligt att min moders man ger mig sådana blickar. Jag vet inte vad det kan betyda... Eller, jo, jag vet.

UNGE SYRIERN: Ska ni lämna festen, prinsessa?

SALOME: Så sval luften är här! Äntligen kan jag andas! Därinne river judarna från Jerusalem varandra i stycken för sina fåniga ceremonier, barbarerna dricker och dricker och spiller sitt vin på golvet, där står greker från Smyrna med målade ögon och sminkade kinder och lockat hår och tysta och förfinade egyptier med naglar av jade, iklädda bruna mantlar och romarna med sin brutalitet, sin tröghet och sina stora ord. Ahl Så jag avskyr romarna! De är simpla människor, men de för sig som om de vore ädla herrar.

DEN UNGE SYRIERN: Vill ni inte sätta er ned, prinsessa?

HERODIAS PAGE: Varför tilltalar du henne? Varför ser du på henne?.. Oh! Något fruktansvärt kommer att hända.

SALOME: Så gott det känns att se månen! Hon liknar ett litet mynt, man kunde tro att hon är en liten blomma av silver. Hon är kall och kysk, månen... Jag är säker på att hon är jungfru. Hon har en jungfrus skönhet... ja, hon är jungfru. Hon har aldrig besudlat sig. Hon har aldrig gett sig åt männen, som de andra gudinnorna.

JOHANNES RÖST: Herren är kommen! Människans son är kommen! Kentaurerna har gömt sig i floddjupen och sirenerna har lämnat floderna och vilar under skogens löv.

SALOME: Vem ropade?

ANDRE SOLDATEN: Profeten, prinsessa.

SALOME: Ah! Profeten. Han som tetrarken fruktar?

ANDRE SOLDATEN: Det vet vi inget om, prinsessa. Det är profeten Johannes.

DEN UNGE SYRIERN: Vill ni att jag ber dem föra hit er bärstol, prinsessa? Natten är vacker i trädgården.

SALOME: Han säger fruktansvärda saker om min mor, eller hur?

ANDRE SOLDATEN: Vi förstår aldrig det han säger, prinsessa.

SALOME: Jo, han säger fruktansvärda saker om henne.

EN SLAV: Prinsessa, tetrarken bjuder er att återvända till festen.

SALOME: Jag går inte dit igen.

DEN UNGE SYRIERN: Förlåt, prinsessa, men om ni inte återvänder kan något olyckligt inträffa.

SALOME: Profeten... Är han en gammal man?

FÖRSTE SOLDATEN: Nej, prinsessa, han är helt ung.

ANDRE SOLDATEN: Det vet man inte. Det finns dom som påstår att han är Elias.

SALOME: Vem är Elias?

ANDRE SOLDATEN: En profet som levde har i landet fordom, prinsessa.

EN SLAV: Vilket svar kan jag ge tetrarken från prinsessan?

JOHANNES RÖST: Gläd dig icke, du land Palestina, därför att käppen är sönderbruten för den man som slog dig. Ty av ormens säd ska komma en basilisk, och det som av honom födes, ska uppsluka luftens fåglar.

SALOME: Vilken sällsam röst! Jag önskar att jag kunde tala med honom.

FÖRSTE SOLDATEN: Jag är rädd för att det är omöjligt, prinsessa. Tetrarken tillåter inte att någon talar med honom. Han har till och med förbjudit översteprästen att tala med honom.

SALOME: Jag vill tala med honom.

FÖRSTE SOLDATEN: Det är omöjligt, prinsessa.

SALOME: Jag vill det.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa, det vore bättre att återvända till festen.

SALOME: För hit profeten.

FÖRSTE SOLDATEN: Vi vågar inte, prinsessa.

SALOME: (närmar sig brunnen och ser ned i den) Så svart det är där nere! Det måste vara fruktansvärt att vara i en så svart håla! Den liknar en grav... (till soldaterna) Hörde ni mig inte? Jag vill se honom.

ANDRE SOLDATEN: Jag ber er, prinsessa, begär inte detta av oss.

SALOME: Ni låter mig vänta.

FÖRSTE SOLDATEN: Prinsessa, våra liv tillhör er, men vi kan inte göra det ni ber oss om. ...Inte heller är det av oss som ni ska begära detta.

SALOME : (Ser på den unge syriern) Ah!

HERODIAS PAGE: Oh! Vad kommer att hända? Jag är säker på att något fruktansvärt kommer att hända.

SALOME: (Går mot den unge syriern) Du gör detta för mig, eller hur, Narraboth? Du gör detta för mig? Jag har alltid varit vänlig mot dig. Är det inte så, att du gör detta för mig? Jag vill bara se honom, denne underlige profet. Man har talat så mycket om honom. Jag har ofta hört tetrarken tala om honom. Jag tror att tetrarken är rädd för honom. Jag är övertygad om att han är rädd för honom... Är du, Narraboth, även du rädd för honom?

DEN UNGE SYRIERN: Jag är inte rädd för honom, prinsessa. Jag fruktar ingen. Men tetrarken har uttryckligen förbjudit att brunnen öppnas.

SALOME: Du gör detta för mig, Narraboth, och imorgon när min bärstol kommer under bildmånglarnas valv, låter jag en liten blomma falla åt dig, en liten grön blomma.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa, jag kan inte, jag kan inte.

SALOME: (leende) Du gör detta för mig, Narraboth. Du vet mycket väl att du gör detta för mig. Och imorgon, när jag i min bärstol kommer på bildköparnas bro ska jag söka dig med blicken genom min muslinslöja, jag ska se på dig, Narraboth, och det kan hända, att jag ler mot dig. Se på mig, Narraboth. Se på mig. Ah! Du vet att du gör det jag ber dig om. Du vet det, eller hur?.. Jag vet, att du gör det.

DEN UNGE SYRIERN: (Gör ett tecken åt den tredje soldaten) För fram profeten... Prinsessan Salome önskar se honom.

SALOME: Ah!

HERODIAS PAGE: Oh! Så sällsam månen ser ut, lik en död kvinnas hand som söker skyla sig i sitt sveplinne.

DEN UNGE SYRIERN: Hon ser sällsam ut. Hon liknar en liten prinsessa med ögon av ambra. Genom ett töcken av muslin ler hon som en liten prinsessa.

(Profeten kommer upp ur brunnen. Salome ser på honom och ryggar tillbaka)

JOHANNES: Var är han, vars styggelses bägare nu är fylld? Var är han, som klädd i silvermantel en dag ska dö inför allt folkets anlete? Bjud honom träda fram, att han må höra dens röst, som ropat i ödemarken och i konungars boningar.

SALOME: Vem talar han om?

DEN UNGE SYRIERN: Omöjligt att säga, prinsessa.

JOHANNES: Var är hon, som såg mäns avbilder målade på murarna, kaldeers avbilder målade med färger, och gav efter för sina ögons lusta och skickade sändebud till Kaldeen?

SALOME: Det är min mor han talar om.

DEN UNGE SYRIERN: Men nej, prinsessa.

SALOME: Jo, det är om min mor.

JOHANNES: Var är hon som gav sin kropp åt Assyriens furstar, som har bälten om sina länder och färgskiftande kronor på huvudet? Var är hon som gav sin kropp åt Egyptens unga män som är klädda i hyacintfärgat linne och vars sköldar är av guld, vars hjälmar är av silver och vars gestalter är väldiga? Bjud henne resa sig från sin styggelses läger och sin blodskamms bädd, att hon må höra dens ord, som bereder Herrens väg, att hon må ångra sina missgärningar. Om hon inte visar ånger, utan framhärdar i sin styggelse, bjud henne komma likväl, ty Herren håller sitt gissel i sin hand.

SALOME: Men han är förskräcklig, han är förskräcklig.

DEN UNGE SYRIERN: Stanna inte här, prinsessa, jag bönfaller er.

SALOME: Det är framför allt hans ögon som är förskräckliga. De liknar svarta hål, brända med facklor i en tyrisk vävnad. De liknar svarta grottor bebodda av drakar, Egyptens svarta grottor där drakarna gömmer sig. De liknar svarta sjöar vars vatten rörs upp av vidunderliga månar. Tror du, att han talar mer?

DEN UNGE SYRIERN: Stanna inte här, prinsessa! Jag bönfaller er, stanna inte här.

SALOME: Så förtärd han är! Han liknar en späd bildstod av elfenben. Han liknar en staty av silver. Jag är viss att han är kysk, som månen är kysk. Han liknar en månstråle av silver. Hans kött måste vara mycket kallt, som elfenben... Jag vill se honom närmare.

DEN UNGE SYRIERN: Nej, nej, prinsessa!

SALOME: Jag måste se honom närmare.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa.! Prinsessa!

JOHANNES: Vem är denna kvinna som ser på mig? Jag vill inte att hon ser på mig. Varför betraktar hon mig med sina gyllene ögon under sina förgyllda ögonlock? Jag vet inte vem hon är. Jag vill inte veta det. Bjud henne vika hädan. Det är inte till henne jag vill tala.

SALOME: Jag är Salome, Herodias dotter, prinsessa av Judeen.

JOHANNES: Bort! Dotter av Babylon! Kom ej vid Herrene utvalde. Din moder har uppfyllt jorden med sina missgärningars vin och hennes synders ropande har nått ända till Guds öra.

SALOME: Tala åter, Johannes. Din röst berusar mig.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa! Prinsessa! Prinsessa!

SALOME: Men så tala. Tala åter Johannes, berätta för mig om mina synder.

JOHANNES: Kom inte nära mig, dotter av Sodom hölj ditt anlete med en slöja och samla aska på ditt huvud, gå ut i öknen och sök Människans son.

SALOME: Vem är det, Människans son? Är han lika vacker som du, Johannes?

JOHANNES: Bort! Bort! Jag hör från palatset slagen av dödsängelns vingar.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa, jag besvär er att gå in!

JOHANNES: Herren Guds ängel, vad gör du här med ditt svärd? Vem söker du i detta orena hus?.. Dagen är ännu inte kommen för honom som ska dö i silvermantel.

SALOME: Johannes.

JOHANNES: Vem talar?

SALOME: Johannesl Jag åstundar din kropp. Din kropp är vit som liljorna på ett fält som skördemannen aldrig mejat. Din kropp är vit som snön som ligger på Judeens berg och kommer ner i dalarna. Rosorna i den arabiska drottningens lustgårdar är inte så vita som din kropp. Varken rosorna i den arabiska drottningens trädgårdar, inte heller gryningens fötter som lyser upp markens blad, inte heller månens bröst när hon vilar vid havets bröst... Intet i världen har din kropps vithet. Låt mig röra din kropp!

JOHANNES: Bort, dotter av Babylon! Av en kvinna kom ondskan i världen. Tala inte till mig. Jag vill inte höra dig. Jag lyssnar blott till Herren Guds ord.

SALOME: Din kropp är hisklig. Den är som en spetälsks kropp. Den liknar en rappad vägg där huggormar krälat, en rappad vägg där skorpioner rett sitt näste. Den liknar en vitmenad grift full av orenlighet. Den är hemsk, din kropp är hemsk... det är ditt hår jag älskar, Johannes. Ditt hår är likt druvklasar, likt de knippen av svarta druvor som hängde på vinträden i Edom, i Edomiternas land. Ditt hår är likt Libanons cedrar, likt de stora cedrarna i Libanon som ger skugga åt lejon och åt rövare som vill dölja sig om dagen. De långa svarta nätterna då månen inte visar sig och stjärnorna är rädda, är inte så svarta. Tystnaden, som dväljs i skogen är inte så svart. Inget i världen är så svart som ditt hår... låt mig röra vid ditt hår.

JOHANNES: Bort, dotter av Sodom! Rör mig inte. Vanhelga inte Herren Guds tempel.

SALOME: Ditt hår är förskräckligt. Det är höljt av smuts och damm. Det liknar en törnekrona som fästs vid ditt huvud Det liknar en knippa ormar som slingrar sig runt din hals. Jag älskar inte ditt hår. Det är din mun jag älskar, Johannes. Din mun är som ett rött band på ett torn av elfenben. Den liknar ett granatäpple skuret i tu av en elfenbenskniv.Granatträdets blommor, som blommar i Tyrus trädgårdar och är rödare än rosor är inte så röda. De röda trumpetstötar som förkunnar konungars annalkande och som fyller fienden med skräck, är inte så röda. Din mun är rödare än deras fötter som trampar vinet i vinpressen. Den är rödare än duvornas fötter, som bygger bo i templen och matas av prästerna. Den är rödare än hans fötter, som kommer från en skog, där han dödat ett lejon och sett guldgula tigrar. Din mun är som en korallgren som fiskare runnit i havets skymning och som de sparar åt konungar. Den år lik den cinnober, som moabiterna finner i Moabs gruvor, den cinnober som konungar frånrövar dem som byte. Den liknar perserkonungens båge, som är färgad med cinnober och struken med korall. Intet i världen är så rött som din mun... Låt mig kyssa din mun.

JOHANNES: Aldrig! dotter av Sodom! Dotter av Sodom! Aldrig!

SALOME: Jag ska kyssa din mun, Johannes! Jag ska kyssa din mun.

DEN UNGE SYRIERN: Prinsessa, prinsessa, du som är lik en trädgård full av myrra, du som är duvan bland duvor, se inte på denna man, se inte på honom! Tala inte så med honom. Jag uthärdar det inte..... Prinsessa, prinsessa, tala inte sådana ord.

SALOME: Jag ska kyssa din mun, Johannes.

EN UNGE SYRIERN: Ah!

( Han dödar sig och faller mellan Salome och Johannes)

HERODIAS PAGE: Den unge syriern har dräpt sig! Den unge kaptenen har dräpt sig! Han har dräpt sig, han som var min vän! Jag gav honom en liten dosa med välluktande kryddor och örringar drivna i silver, och nu har han dräpt sig! Ah! Förutsåg jag inte att en olycka skulle hända?... Just jag förutsåg den och den har kommit. Väl visste jag att månen sökte en död, men jag visste inte att det var honom hon sökte. Ah! Varför skylde jag honom inte för månen? Om jag hade dolt honom i en grotta så hade hon inte kunnat se honom.

1:A SOLDATEN: Prinsessa, den unge kaptenen har dödat sig.

SALOME: Låt mig kyssa din mun, Johannes.

JOHANNES: Äger du ingen fruktan, Herodias dotter? Sa jag dig inte att jag hört från palatset slagen av dödsängelns vingar, och har han inte kommit, ängeln?

SALOME: Låt mig kyssa din mun.

JOHANNES: Dotter av okyskhet, det finns blott en som kan rädda dig. Det är han som jag talade om. Gå och sök honom. Han finns i en båt på Galilea sjö, där han talar med sina lärjungar. Böj knä på sjöns strand och kalla honom vid hans namn. När han kommer till dig, och han kommer till alla som kallar honom, så böj dig till hans fötter och bed honom om dina synders förlåtelse.

SALOME: Låt mig kyssa din mun.

JOHANNES: Förbannad vare du, dotter av en brottslig moder, förbannad vare du.

SALOME: Jag ska kyssa din mun, Johannes.

JOHANNES: Jag vill inte se dig. Jag ska inte se på dig. Du är förbannad, Salome, du är förbannad. (Han går ned i brunnen)

SALOME: Jag ska kyssa din mun, Johannes, jag ska kyssa din mun.

1:A SOLDATEN: Vi måste bära bort kroppen. Tetrarken tycker inte om att se lik, bortsett från dem han själv dödat.

HERODIAS PAGE: Han var min bror, han stod mig närmare än en bror. Jag gav honom en liten ask fylld med vällukter och en ring av agat, som han alltid bar. Varje kväll gick vi längs med floden och bland mandelträden, och han berättade för mig om sitt land. Han talade alltid så tyst. Klangen i hans röst påminde om klangen i en blåsares flöjt.Han tyckte mycket om att se på sig själv i floden. Jag brukade förebrå honom för det.

2:A SOLDATEN: Du har rätt. Vi måste gömma kroppen. Tetrarken får inte se den.

I:A SOLDATEN: Tetrarken kommer inte hit. Han går aldrig ut på altanen. Han är för rädd för profeten.

( Herodes, Herodias och hela hovet kommer in)

HERODES: Var är Salome? Var är prinsessan? Varför återvände hon inte till festen som jag bad henne? Ah! Där är hon!

HERODIAS: Du får inte se på henne. Du ser alltid på henne!

HERODES: Månen har en sällsam blick ikväll. Har den inte en sällsam blick? Den liknar en rasande kvinna, en rasande kvinna som söker älskare överallt. Hon är naken också. Hon är alldeles naken. Molnen söker skyla henne, men hon vill det inte. Hon rullar genom molnen som en drucken kvinna... Jag är säker på att hon letar efter älskare...Är det inte så att hon rullar fram som en drucken kvinna? En rasande kvinna är hon, inte sant?

HERODIAS: Nej. Månen liknar månen, det är allt. Låt oss gå in... Vi har inget att göra här.

HERODES: Jag stannar! Manasse, bred ut mattor där. Tänd facklor. Bär hit elfenbensborden och borden av jaspis. Luften här är ljuvlig. Jag vill dricka mer vin med mina gäster. Vi måste bevisa Caesars sändebud all heder.

HERODIAS: Det är inte för deras skull som du stannar.

HERODES: Jo, luften är ljuvlig. Kom, Herodias våra gäster väntar. Ah! Jag halkade! Jag halkade i blod! Det är ett ont tecken. Det är ett mycket ont tecken. Varför är det blod här? Och den kroppen? Varför ligger den kroppen här? Tror ni att jag är som kungen av Egypten, som aldrig ger en fest utan att förevisa ett lik för sina gäster? Vem är det? Jag vill inte se honom.

I:A SOLDATEN: Det är vår kapten, Herre. Det är den unge syriern, som ni utnämnde till kapten för blott tre dagar sedan.

HERODES: Jag har inte gett någon order om att han skulle dödas.

2:A SOLDATEN: Han dödade sig själv, Herre.

HERODES: Varför? Jag hade utsett honom till kapten

2:A SOLDATEN: Vi vet inte. Men han dödade sig själv.

HERODES: Det verkar underligt. Jag trodde att det enbart var romerska filosofer som dödade sig. Är det inte så, Tigellinus, att filosoferna i Rom dödar sig själva?

TIGELLINUS: Det finns några som dödar sig, Herre. Det är stoikerna. De är människor utan bildning. De är löjliga människor. Jag finner dem uteslutande löjliga.

HERODES: Även jag. Det är löjligt att döda sig själv.

TIGELLINUS: I Rom skrattar alla ut dem. Kejsaren har skrivit en satir mot dem. Man läser upp den överallt.

HERODES: Ah! Han har skrivit en satir mot dem? Caesar är underbar. Han kan allt... Det är underligt att han dödade sig, den unge syriern. Det gör mig sorgsen. Jag sörjer honom mycket. Ty han var vacker. Han var till och med mycket vacker. Han hade så trånande ögon. Jag minns, att jag såg honom kasta trånande blickar på Salome. I sanning, jag tror att han såg för mycket på henne.

HERODIAS: Det finns andra som ser för mycket på henne.

HERODES: Hans far var kung. Jag störtade honom från hans tron. Och hans mor, som var drottning, blev din slavinna, Herodias. Sålunda var han har nästan som en gäst. Det var därför jag utsåg honom till kapten. Jag sörjer att han är död. Nå ja, varför har ni lämnat kroppen här? Den måste föras bort. Jag vill inte se den... För bort den... (Man för bort kroppen) Det är kallt här. Det blåser. Blåser det inte?

HERODIAS: Nej då. Det blåser inte.

HERODES: Jo, det blåser... Och jag hör i luften något som liknar slag av vingar, slag av väldiga vingar. Hör du dem inte?

HERODIAS: Jag hör ingenting.

HERODES: Nu hör jag det inte längre. Men jag hörde det. Det måste varit blåsten. Nu är det över. Nej, jag hör det igen. Hör du inte? Det är alldeles som vingslag.

HERODIAS: Det är ingenting, säger jag ju. Du är sjuk. Låt oss gå in.

HERODES: Jag är inte sjuk. Det är din dotter som är sjuk. Hon verkar mycket sjuk, din dotter. Jag har aldrig sett henne så blek.

HERODIAS: Jag har sagt åt dig att inte se på henne.

HERODES: Häll upp vin. (Man hämtar vin) Salome, kom och drick lite vin med mig. Här har jag ett vin som är utsökt. Det är Caesar själv som har sänt mig det. Doppa dina små röda läppar i det, så ska jag sedan tömma bägaren.

SALOME: Jag är inte törstig, tetrark.

HERODES: Hör du hur hon svarar mig, din dotter?

HERODIAS: Jag anser att hon gör rätt. Varför ser du alltid på henne?

HERODES: Hämta hit frukt. (Man hämtar frukt) Salome, kom och ät frukt med mig. Jag älskar att i en frukt se märken av dina små tänder. Ta en liten bit av denna frukt, så ska jag äta resten själv.

SALOME: Jag är inte hungrig, tetrark.

HERODES: (Till Herodias) Ser du hur du uppfostrat henne, din dotter?

HERODIAS: Jag och min dotter är av kunglig börd. Vad dig beträffar, så vaktade din farfar kameler! Tjuv var han, till på köpet!

HERODES: Du ljuger!

HERODIAS: Du vet att det är sant. 

HERODES: Salome, kom och sätt dig nära mig. Jag vill ge dig din mors tron.

SALOME: Jag är inte trött, tetrark.

HERODIAS: Du kan se vad hon anser om dig.

HERODES: Hämta....Vad var det jag önskade? Jag vet inte. Ah! Ah! Jag minns....

JOHANNES RÖST: Tiden är kommen! Herren säger mig att det jag profeterade är kommet. Detta är dagen om vilken jag talat.

HERODIAS: Tysta honom. Jag vill inte höra hans röst. Den mannen spyr jämt ur sig oförskämdheten mot mig.

HERODES: Han sa inget om dig. För övrigt är han en mycket stor profet.

HERODIAS: Jag tror inte på profeter. Skulle någon kunna förutsäga det som ska ske? Ingen kan veta det. Dessutom förolämpar han mig hela tiden. Men jag tror att du är rädd för honom... Jag vet att du är rädd för honom.

HERODES: Jag är inte rädd för honom. Det finns ingen jag är rädd för.

HERODIAS: Jo, du är rädd för honom. 0m du inte är rädd för honom varför inte utlämna honom åt judarna, som i sex månader skriat efter honom?

EN JUDE: Sannerligen, Herre, det vore bäst att överlämna honom till oss.

HERODES: Nog om detta. Jag har gett er mitt svar. Jag vill inte överlämna honom. Han är en man som sett Gud.

EN JUDE: Det är omöjligt. Ingen har sett Gud sedan profeten Elias. Han är den siste som sett Gud. I dessa dagar visar sig Gud inte längre. Han döljer sig. Därför har stora olyckor kommit över landet.

EN ANNAN JUDE: I sanning, ingen vet om profeten Elias verkligen såg Gud, Kanske det snarare var skuggan av Gud han såg.

TREDJE JUDE: Gud är aldrig dold. Han visar sig ständigt och i allt. Gud är i det onda såväl som i det goda.

FJÄRDE JUDE: Du borde inte säga så. Det är en mycket farlig tanke. Det är en lärdom som kommer från Alexandria där man lär ut grekisk filosofi. Och grekerna är hedningar. De är inte ens omskurna.

FEMTE JUDE: Ingen kan veta hur Gud verkar, hans vägar är gåtfulla. Det kan hända att det vi kallar det onda är gott och det vi kallar det goda är ont. Det finns ingen visshet om något, mer än att vi måste underkasta oss i allt ty Gud är obarmhärtig. Han krossar den starke med den svage. Han tar inte hänsyn till person.

FÖRSTE JUDEN: Det är sant. Gud är fruktansvärd. Han krossar den starke och den svage som man krossar korn i morteln. Men denne man har aldrig sett Gud. Ingen har sett Gud sedan profeten Elias.

HERODIAS: Tysta dem. De tråkar ut mig.

HERODES: Men jag har hört sägas att Johannes är densamme som profeten Elias.

JUDEN: Det är omöjligt. Det är mer än trehundra år sedan profeten Elie dagar.

HERODES: Det finns dom som säger att han är profeten Elias.

EN NASAREN: Jag är övertygad om att han är profeten Elias.

JUDEN: Nej, han är inte profeten Elias.

JOHANNES RÖST: Dagen har kommit, Herrens dag, och jag hör bland bergen Hans fötter som skall varda världens Frälsare.

HERODES: Vad menar han? Världens Frälsare?

TIGELLINUS: Det är en titel som Caesar antagit.

HERODES: Men Caesar kommer inte till Judeen. Jag mottog brev från Rom igår. Där stod inget om detta. Och du, Tigellinus, som var i Rom hela vintern, du har inte hört talas därom?

TIGELLINUS: Herre, jag hörde inget om det. Jag förklarade bara titeln. Det är en av Caesars titlar. 

HERODES: Men Caesar kan inte komma. Han är giktbruten. Det sägs att hans fötter är som elefantfötter. Det finns även statsskäl. Den som lämnar Rom, förlorar Rom. Han kommer inte. Likväl, Caesar är Herre. Han kommer om han vill. Men jag tror inte att han kommer.

I:E NASARENEN: Det var inte om Caesar som profeten talade, Herre.

HERODES: Inte om Caesar?

I:E NASARENEN: Nej, Herre.

HERODES: Om vem talade han då?

I:E NASARENEN: Om Messias som är kommen.

EN JUDE: Messias är inte kommen.

I:E NASARENEN: Han är kommen, och han gör underverk vart han kommer.

HERODIAS: Oh! Oh! Underverk. Jag tror inte på underverk. Jag har sett för många.

(Till pagen) Min solfjäder.

I:E NASARENEN: Denne man gör verkligen underverk. Sålunda, på ett bröllop som ägde rum i en liten stad i Galileen, en stad av en viss betydelse, förvandlade han vatten till vin.! Några som var där har berättat det för mig. Han botade också två spetälska som satt utanför Kapernaums port, endast genom att röra vid dem.

2:A NASARENEN: Nej, det var två blinda han botade vid Kapernaum.

I:E NASARENEN: Nej, det var spetälska. Men han har botat blinda också, och man har sett honom på ett berg, talande med änglar.

EN SADDUCÉ: Änglar finns inte.

EN FARISÉ: Änglar finns, men jag tror inte att denne man har talat med dem.

I:E NASARENEN: Han sågs av en stor mängd med folk, talande med änglar.

EN SADDUCÉ: Det var inte änglar.

HERODIAS: Så dom här männen tröttar ut mig! Dom är enfaldiga. En skock fårskallar.(Till pagen) Nå, min solfjäder? (Pagen ger henne solfjädern) Du har en drömmares blick. Man får inte drömma. Alla som drömmer är sjukliga. (Hon smeker pagen med solfjädern)

2:A NASARENEN: Dessutom finns ju undret med Jairi dotter.

I:A NASARENEN: Ja, det är sant. Ingen kan förneka det.

HERODIAS: Dom männen är galna. De har sett för länge på månen. Säg åt dem att tiga.

HERODES: Hur var undret med Jairi dotter?

I:E NASARENEN: Jairi dotter var död. Denne man återuppväckte henne.

HERODES: Han uppväcker de döda?

I:E NASARENEN: Ja, Herre. Han uppväcker de döda.

HERODES: Jag vill inte att han gör det. Jag förbjuder honom att göra det. Jag tillåter ingen att uppväcka döda. Denne man måste sökas upp och tillsägas att jag förbjuder honom att uppväcka de döda. Var är han just nu, denna man?

2:A NASARENEN: Han är överallt, Herre, men han är mycket svår att finna.

I:A NASARENEN: Det sägs att han är i Samarien för tillfället.

EN JUDE: Det är lätt att inse att han inte är Messias, om han är i Samarien. Det är inte till samariterna som Messias ska komma. Samariterna är förbannade. Dom offrar inte i templet.

2:A NASARENEN: Han lämnade Samarien för några dagar sedan. Själv tror jag att han för tillfället är i närheten av Jerusalem.

2 :E NASARENEN: Nej, där är han inte. Jag kommer just från Jerusalem. Sedan två månader har man ingenting hört om honom. 

HERODES: Nog nu, det där är oväsentligt. Men låt uppsöka honom och säg honom att detta säger kung Herodes: " Jag tillåter inte att du uppväcker de döda". Förvandla vatten till vin, bota spetälska och blinda... det får han göra om han vill. Jag har inget att invända mot det. Sannerligen håller jag det för en god gärning att bota en spetälsk. Men jag tillåter ingen att uppväcka de döda... Det vore fasansfullt om de döda gick igen.

JOHANNES RÖST: Ah! Den liderliga skökan! Ah! Babylons dotter med sina gyllene ögon och förgyllda ögonlock! Detta är vad Herren Gud säger: Må en hop män gå emot henne. Må folket ta stenar och stena henne...

HERODIAS: Tysta honom!

JOHANNES RÖST: Må soldaterna genomborra henne med sina svärd, må de krossa henne mellan sina sköldar.

HERODIAS: Det är nesligt.

JOHANNES RÖST: Sålunda vill jag utplåna all ondska på jorden och avskräcka alla kvinnor från att efterlikna hennes styggelse.

HERODIAS: Hör du vad han säger om mig? Du tillåter honom att förnedra din hustru?

HERODES: Men han nämnde inte ditt namn.

HERODIAS: Vad betyder det? Du vet väl, att det är mig han försöker förnedra. Och jag är din hustru, eller hur?

HERODES: Ja, dyra och ädla Herodias, du är min hustru, och dessförinnan var du min broders hustru.

HERODIAS: Det var du som stal mig ur hans armar.

HERODES: Det är sant, jag var den starkare... men vi talar inte om det. Jag vill inte tala om det. Det är orsaken till att profeten sagt alla dessa förskräckliga ord. Det kan hända att en olycka kommer ur detta. Nog sagt. Herodias, vi är inte uppmärksamma mot vara gäster. Fyll min bägare, min kära. Fyll de stora silverbägarna och de stora glasbägarna med vin. Jag vill dricka för Caesars hälsa. Det finns romare här, vi måste dricka för Caesar.

ALLA: Caesar! Caesar!

HERODES: Märker du inte hur blek din dotter är?

HERODIAS Vad rör det dig om hon är blek eller inte?

HERODES: Jag har aldrig sett henne så blek.

HERODIAS: Du får inte se på henne.

JOHANNES RÖST: På den dagen ska jorden bli svart som en säckväv av hår och månen ska bli som blod, och himlens stjärnor ska falla till jorden som omogna fikon som faller från fikonträdet, och jordens kungar ska slås av skräck.

HERODIAS: Ah! Ah! Jag skulle gärna vilja se den dagen som han talar om, när månen ska bli lik blod och när stjärnorna faller till jorden som omogna fikon. Den profeten talar som om han var berusad... men jag kan inte tåla ljudet av hans röst. Jag hatar hans röst. Beordra honom att hålla sig tyst.

HERODES: Nej. Jag förstår inte det han säger, men det kan vara ett tecken.

HERODIAS: Jag tror inte på tecken. Han talar som en drucken man.

HERODES: Det kan hända att han är drucken av Guds vin!

HERODIAS: Vad är det för vin, Guds vin? Från vilken vingård kommer det? I vilken vinpress finner man det?

HERODES: (Släpper inte Salome med blicken) Tigellinus, när du var i Rom senast, talade kejsaren med dig om...

TIGELLINUS: 0m vad, Herre?

HERODES: 0m vad? Ah! Jag ställde en fråga till dig, inte sant? Jag har glömt vad det var jag ville veta.

HERODIAS: Du ser på min dotter igen. Du får inte se på henne. Det har jag sagt dig förut.

HERODES: Du säger aldrig annat.

HERODIAS: Jag säger det igen.

HERODES: Och iståndsättandet av templet som alla talar så mycket om? Ska vi göra något åt det? Det sägs ju, att helgedomens förlåt försvunnit ?

HERODIAS: Det var du som stal den. Du talar på måfå och utan förstånd. Jag vill inte vara kvar här. Låt oss gå in.

HERODES: Salome, dansa för mig.

HERODIAS: Jag vill inte att hon dansar.

SALOME: Jag har ingen lust att dansa, tetrark.

HERODES: Salome, Herodias dotter, dansa för mig.

HERODIAS: Lämna henne ifred.

HERODES: Jag begär av dig att du dansar, Salome.

SALOME: Jag kommer inte att dansa, tetrark.

HERODIAS: (Skrattar) Du ser, hur hon lyder dig!

HERODES: Vad gör det mig om hon dansar eller inte? Det rör mig inte. Jag är lycklig ikväll. Jag är mycket lycklig. Jag har aldrig varit så lycklig.

1:E SOLDATEN: Tetrarken har en mörk blick. Har han inte en mörk blick?

2:E SOLDATEN: Han har en mörk blick.

HERODES: Varför skulle jag inte vara lycklig? Caesar som är världens herre, som är alltings herre, älskar mig. Han har nyligen sänt mig de dyrbaraste skänker.Han har även lovat mig att kalla till Rom min fiende, Kappadociens kung. Kanhända korsfäster han honom i Rom. Caesar kan göra allt vad hans sinne lyster. Sannerligen, han är härskaren. Så ni ser att jag har orsak att vara lycklig. Inget i världen kan grumla min lycka.

JOHANNES RÖST: Han ska sitta på sin tron. Han ska vara klädd i purpur och scharlakan. I sin hand ska han hålla en bägare, fylld med hans hädelser. Men Herrens ängel ska slå honom. Maskar ska äta honom.

HERODIAS: Du hör vad han säger om dig. Han säger att du kommer att ätas av maskar.

HERODES: Det är inte mig han talar om. Han säger aldrig något mot mig. Det är kungen av Kappadocien han talar om,kungen av Kappadocien som är min fiende. Det är honom maskarna ska äta.Inte mig. Han har aldrig sagt ett ord mot mig, profeten, bortsett från att jag syndat genom att ta till hustru min broders hustru. Kanske har han rätt. För faktum är, att du är ofruktsam

HERODIAS: Är jag ofruktsam, jag? Och det säger du, som alltid ser på min dotter, du som ville att hon skulle dansa för ditt nöje? Du talar som en galning. Du har inte fått barn, inte ens med en av dina slavinnor. Det är du som är ofruktsam, inte jag.

HERODES: Tyst. Jag säger dig att du är ofruktsam. Du har inte gett mig något barn, och profeten säger att vårt äktenskap inte är ett sant äktenskap. Han säger att det är ett orent äktenskap, ett äktenskap som för olyckor med sig... Jag fruktar att han har rätt. Jag vet att han har rätt. Men det här är inte rätt tidpunkt för att tala om det. Just nu vill jag vara lycklig. Sannerligen, jag är lycklig. Det finns inget jag saknar.

HERODIAS: Jag är glad för att du är på så gott humör ikväll. Det är inte din vana. Men det är sent. Låt oss gå in. Glöm inte att vi ska jaga vid soluppgången. All heder måste bevisas Caesars sändebud, inte sant?

2:A SOLDATEN: Tetrarken har en mörk blick.

I:A SOLDATEN: Ja, han har en mörk blick.

HERODES: Salome, Salome, dansa för mig. Jag ber dig, dansa för mig. Jag är bedrövad ikväll. När jag kom ut hit, halkade jag i blod, vilket är ett ont tecken, och jag hörde, helt säkert hörde jag i luften slag av vingar, slag av väldiga vingar. Jag vet inte vad det kan betyda... Jag är bedrövad ikväll. Dansa därför för mig. Dansa för mig, Salome, jag besvär dig. Om du dansar för mig, så kan du begära vad du vill av mig, och jag ska ge dig det. Ja, dansa för mig, Salome, och jag ge dig allt du ber mig om, ända till hälften av mitt rike.

SALOME: (Reser sig) Du ger mig allt jag ber om, tetrark?

HERODIAS: Dansa inte min dotter.

HERODES: Allt, ända till hälften av mitt rike.

SALOME: Du svär det, tetrark?

HERODES: Jag svär det, Salome.

HERODIAS: Min dotter, dansa inte.

SALOME: Vid vad svär du detta, tetrark?

HERODES: Vid mitt liv, vid min krona, vid mina gudar. Allt du åstundar ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike, om du vill dansa för mig. Oh! Salome, Salome, dansa för mig.

SALOME: Du har svurit en ed, tetrark.

HERODES: Jag har svurit en ed, Salome.

SALOME: Allt som jag begär, ända till hälften av ditt kungarike?

HERODIAS: Dansa inte, min dotter.

HERODES: Ända till hälften av mitt rike. Du kommer att bli mycket vacker som drottning, Salome, om det behagar dig att fordra hälften av mitt rike. Skulle hon inte bli en vacker drottning?... Ah! det är kallt här! Det blåser isande kallt, och jag hör... varför hör jag dessa vingslag i luften? Oh! Man kunde tro att en fågel, en stor svart fågel, svävar över altanen. Varför kan jag inte se fågeln? Hans vingslag är fruktansvärda. Dånet av hans vingslag är fruktansvärt. Det är en kall vind..... Nej, det är inte kallt, det är hett. Det är otroligt hett. Jag kvävs. Gjut vatten på mina händer. Ge mig snö att äta. Lös upp min mantel. Fort, fort, lös upp min mantel.. Nej. Låt den vara. Det är min krans som plågar mig, min krans av rosor. Blommorna är som eld. De har bränt min panna. (Han rycker kransen från huvudet och slungar den på bordet Ah! Äntligen, jag andas. Så röda dessa kronblad är! De liknar blodfläckar på tyg. Men det betyder ingenting. Det är inte klokt att finna symboler i allt man ser. Det kan göra livet omöjligt. Det bästa vore att säga att blodfläckar är lika ljuvliga som rosenblad. Det vore mycket bättre om man kunde säga så....Men låt oss inte tala om det. Just nu är jag lycklig. Jag är mycket lycklig. Har jag inte rätt att vara lycklig? Din dotter ska dansa för mig. Det är väl så att du ska dansa för mig, Salome? Du har lovat att dansa för mig.

HERODIAS: Jag vill inte att hon dansar.

SALOME: Jag ska dansa för dig, tetrark.

HERODES: Du hör vad din dotter säger. Hon kommer att dansa för mig. Du handlar klokt som dansar för mig, Salome. Och sen, när du dansat för mig, så glöm inte att begära allt du önskar av mig. Allt som du åstundar ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike. Jag har svurit, inte sant?

SALOME: Du har svurit det, tetrark.

HERODES: Och jag har aldrig brutit mitt ord. Jag hör inte till dem som bryter sina eder. Jag kan inte ljuga. Jag är slav under mitt ord, och mitt ord är en konungs ord. Kungen av Kappadocien ljuger alltid, men han är ingen verklig kung. Han är en stackare. Han är också skyldig mig pengar, som han inte vill betala. Dessutom har han skymfat mina sändebud. Han svarade dem med förolämpningar. Men Caesar korsfäster honom när han kommer till Rom. Helt säkert korsfäster Caesar honom. Och i annat fall, så dör han likväl, uppäten av maskar. Profeten har siat det. Bra! Varför dröjer du, Salome?

SALOME: Jag väntar på att mina slavinnor ska komma med vällukter och de sju slöjorna och ta sandalerna av mina fötter.

( Slavinnorna kommer med vällukter och de sju slöjorna och tar sandalerna av Salome )

HERODES: Ah! Du tänker dansa med nakna fötter! Så skönt! Dina små fötter ska likna vita duvor. De kommer att likna små vita blommor som dansar i träden... Ah! Nej.   Hon tänker dansa i blodet! Det är blod på marken. Jag vill inte att hon dansar i blodet. Det vore ett ont tecken.

HERODIAS: Vad rör det dig om hon dansar i blod ? Du har vadat djupt i det, du...

HERODES: Vad det rör mig? Ahl Se på månen! Hon har blivit röd som blod. Ah! Profeten siade väl. Han förutsa att månen skulle bli röd som blod. Sa han inte det? Ni hörde det alla. Månen har blivit röd som blod. Ser ni inte?

HERODIAS: Jag ser det så bra så, och stjärnorna faller som omogna fikon, inte sant? Och solen blir svart som en säckväv av hår, och jordens härskare slås av skräck. Det ser man åtminstonde. För en gångs skull har profeten rätt. Jordens härskare är skräckslagna... Iåt oss gå in. Du är sjuk. Dom kommer att säga i Rom, att du är vansinnig. Låt oss gå in, säger jag.

JOHANNES RÖST: Vem är denne, som kommer från Edom, vem är denne, som kommer från Bosra, i purpurfärgad klädnad, som glänser i sin klädebonads skönhet, som skrider fram mäktig i sin storhet? Varför är din dräkt fläckad av scharlakan?

HERODIAS: Låt oss gå in. Den mannens röst gör mig rasande. Jag vill inte att min dotter dansar, medan han skriker på det viset. Jag vill inte att hon dansar, så länge som du ser på henne med denna blick. Med ett ord, jag vill inte att hon dansar.

HERODES: Res dig inte, min hustru, min drottning, det är bortkastad möda. Jag går inte in, förrän hon dansat. Dansa Salome, dansa för mig.

HERODIAS: Dansa inte, min dotter.

SALOME: Jag är redo tetrark.

(Salome dansar dansen med de sju slöjorna)

HERODES: Ah! Det är underbart, underbartl Du ser att hon dansat för mig, din dotter. Kom hit, Salome! Kom hit, så att jag får ge dig din belöning. Ah. Jag betalar bra för danserskor, jag. Dig vill jag belöna kungligt. Jag ger dig vad du än åstundar. Säg, vad vill du ha?

SALOME: (Knäböjande) Jag vill, att man räcker mig på ett silverfat...

HERODES: På ett silverfat? Men visst, på ett silverfat, givetvis. Hon är förtjusande, inte sant? Vad är det du önskar på ett silverfat, min älskade och vackra Salome, du som är fagrare än alla Judeens döttrar? Vad vill du att man ska räcka dig på ett silverfat? Säg mig. Vad det än må vara, så ska du få det. Mina skatter tillhör dig. Vad är det du begär, Salome?

SALOME: (Reser sig) Johannes huvud.

HERODIAS: Ah! Väl sagt, min dotter.

HERODES: Nej, nej.

HERODIAS: Väl sagt, min dotter.

HERODES: Nej, nej, Salome. Det begär du inte av mig. Lyssna inte på din mor. Hon ger alltid onda råd. Man bör inte lyssna på henne.

SALOME: Jag lyssnar inte på min mor. Det är för mitt eget nöjes skull som jag begär Johannes huvud på ett silverfat. Du har svurit en ed, Herodes. Glöm inte, att du svurit en ed.

HERODES: Jag vet det. Jag har svurit en ed vid mina gudar. Jag vet det väl. Men jag ber dig, Salome, begär något annat av mig. Begär hälften av mitt rike och jag ska ge dig det. Men begär inte detta av mig.

SALOME: Jag begär Johannes huvud av dig.

HERODES: Nej, nej, jag kan inte göra det.

SALOME: Du har svurit en ed, Herodes.

HERODIAS : Ja, du har svurit en ed. Alla hörde dig. Du svor den inför alla här.

HERODES: Tig. Det är inte till dig jag talar.

HERODIAS: Min dotter gör rätt som begär den mannens huvud. Han har spytt förolämpningar mot mig. Han har sagt ohyggliga saker om mig. Det märks att hon älskar sin mor. Ge inte efter, min dotter. Han har svurit, han har svurit.

HERODES: Tig. Tala inte till mig... Salome, vi måste vara förnuftiga, eller hur?

Måste vi inte vara förnuftiga?Jag har aldrig varit hård mot dig. Jag har alltid älskat dig... Kanske har jag älskat dig för mycket. Hur som helst, begär inte detta av mig. Det är ohyggligt, det är förskräckligt att begära detta av mig. Jag tror inte att det är ditt allvar. Ett avhugget människohuvud, det är inte vackert, eller hur? Det är inget som en jungfru borde få se. Vad för sorts nöje skulle du kunna finna i det? Inget. Nej, nej, du begär inte detta. Hör på mig. Jag har en smaragd, en stor rund smaragd, som Caesars gunstling sänt mig. Om du ser genom den smaragden, kan du se saker som sker långt, långt bort. Ceasar själv har en sådan smaragd när han går på cirkus. Men min är större. Jag vet att den är större. Det är den största smaragden i världen. Är det inte den du vill ha? Be mig om den, så ger jag den till dig.

SALOME: Jag begär Johannes huvud.

HERODES: Du lyssnar inte på mig, du lyssnar inte på mig. Iåt mig tala, Salome.

SALOME:: Johannes huvud.

HERODES: Nej, nej, du vill inte ha det. Du säger det bara för att straffa mig, för att jag sett på dig hela kvällen. Nå bra! Ja. Jag såg på dig hela kvällen. Din skönhet har oroat mig. Din skönhet har förvirrat och upprört mig, och jag såg för mycket på dig. Jag ska sluta med det. Man borde varken se på människor eller ting. Man borde bara se i speglar eftersom spegeln endast visar oss masker... Oh! Oh! Vin! Jag törstar.... Salome, Salome, låt oss vara vänner. Trots allt, du.... Vad ville jag säga? Vad var det? Ah! Jag minns! Salome! Nej, kom närmare. Jag fruktar att du inte lyssnar på mig.. Salome, du känner till mina vita påfåglar, mina vackra vita påfåglar, som vandrar i trädgården bland myrten och höga cypresser. Deras näbbar är förgyllda liksom kornen de äter och deras fötter är färgade med purpur.Regnet kommer när de skriar och när de kråmar sig träder månen fram i skyn.Två och två vandrar de mellan cypresserna och de svarta myrtenträden och de har var sin slav som sköter om dem. Än flyger de upp över träden, än vilar de i gräset runt vattendammarna. Så sköna fåglar finns inte någon annanstans.Ingen annan kung i denna värld äger så sköna fåglar. Gott! Jag ger dig femtio av mina påfåglar. De kommer att följa dig vart du går, och bland dem ska du likna månen mitt i ett stort vitt moln... Jag skänker dig dem alla. Jag har inte fler än hundra, och i hela världen finns det ingen kung som äger sådana påfåglar som mina, men jag ger dig dem alla. På ett villkor, lös mig från min ed och begär inte det, som du begärde av mig. (Han tömmer vinbägaren)

SALOME: Ge mig Johannes huvud.

HERODIAS: Väl sagt, min dotter! Du, du är löjlig med dina påfåglar.

HERODES: Tig. Du skriker hela tiden. Du skriker som ett rovdjur. Du får inte skrika så. Din röst plågar mig. Tig, säger jag... Salome, tänk på vad du gör. Denne man är kanske sänd från Gud. Jag är säker på att han kommer från Gud. Det ar en helig man. Guds finger har rört honom. Gud har lagt fruktansvärda ord i hans mun. I palatset och i öknen, Gud är alltid med honom... Det är åtminstonde möjligt. Man vet inte, men det kan hända, att Gud är med och för honom. Om han nu dör, så kan en olycka falla över mig. Han har ju sagt att en olycka ska falla över någon på den dag, då han dör. Och vem skulle det vara, om inte jag? Kom ihåg, jag halkade i blod, när jag kom hitut. Jag hörde dessutom slag av vingar i luften, slag av väldiga vingar. Det är mycket onda tecken. Och det har funnits fler. Jag är säker på att det förekommit fler, som jag inte uppmärksammat. Nå! Salome, du önskar inte olycka över mig. Du vill mig inte illa. Lyssna på mig.

SALOME: Ge mig Johannes huvud.

HERODES: Där ser du, du lyssnar inte på mig. Men var lugn. Jag är helt lugn. Jag är alldeles lugn. Lyssna. Jag har ädelstenar gömda här, ädelstenar, som inte ens din mor har sett, fantastiska ädelstenar. Jag har ett fyrradigt pärlhalsband . Det liknar månar som fängslats i strålar av silver. De är som femtio månar, fångade i ett gyllene nät. På en drottnings elfenbensbröst har de vilat. Om du bär dem, skulle du bli lika vacker som en drottning. Jag har två slags ametister: En svart som vin och en annan röd som vin, blandat med vatten. Jag har topaser, gula som tigrars ögon, och topaser, röda som en skogsduvas ögon och gröna topaser som liknar kattors ögon. Jag har opaler, som alltid brinner med en flamma som är kall som is, opaler som gör mäns sinnen bedrövade och som fruktar skuggorna. Jag har onyxer, som liknar en död kvinnas ögonstenar. jag har månstenar som ändrar färg när månen växlar, och som bleknar när de ser solen. Jag har safirer, stora som ägg, och lika blå som blå blommor. Havet vandrar ini dem och månen kommer aldrig att förvanska tonen i deras vågor. Jag har krysoliter och beryller, jag har krysofraser och rubiner, jag har sardonyx och hyacint, och kalcedoniska stenar, och jag skänker dig dem alla, och ännu mer. Kungen av Indien har nyligen sänt mig fyra solfjädrar, gjorda av papegojors vingar, och kungen av Namidien en dräkt av strutsfjädrar. Jag har en kristall som kvinnor är förbjudna att blicka i, inte heller får unga män betrakta den, innan de piskats med ris. I en låda av pärlemor har jag tre underbara turkoser. Den som bär dem i sin panna, kan i inbillningen se ting, som inte finns, och den som håller dem i handen, kan göra en fruktsam kvinna havande. Det är stora skatter. Det är skatter som inte kan värderas. Men det är inte allt. I en ask av ebenholts har jag två bärnstensbägare som liknar två äpplen av rent guld. Om en fiende gjuter gift i dessa bägare förvandlas de till äpplen av silver. I en ask med bärnstensinläggningar har jag sandaler med glasinläggning. Jag har mantlar, som förts hit från Sères och armband prydda med karbunkel och jade som kommit från staden vid Eufrat.... Nå vad önskar du, Salome? Säg mig vad du åstundar och jag ger dig det. Jag ger dig allt du ber mig om, utom ett enda. Jag ger dig allt som är mitt, utom en mans liv. Jag ger dig översteprästens mantel. Jag ger dig helgedomens förlåt.

JUDARNA: Oh! Oh!

SALOME: Ge mig Johannes huvud.

HERODES: (Sjunker tillbaka i sitt säte) Låt henne få det hon begär! Hon är i sanning sin moders barn. (Den första soldaten närmar sig. Herodias drar från tetrarkens hand dödsringen och lämnar den åt soldaten, som omedelbart överlämnar den åt bödeln. Bödeln ser förfärad ut.) Vem har tagit min ring? Det var en ring på min högra hand. Vem har druckit mitt vin! Det var vin i min bägare. Den var fylld med vin. Har någon druckit ur det? Oh! Helt säkert kommer olycka att drabba någon. (Bödeln går ned i brunnen) Ah! Varför gav jag min ed? Kungar borde aldrig svära eder. Om de inte håller dem är det förskräckligt. 0m de håller dem är det lika förskräckligt...

HERODIAS: Jag anser att min dotter har gjort rätt.

HERODES: Jag är säker på att en olycka kommer att ske.

SALOME: (Böjer sig över brunnen och lyssnar) Inga ljud. Jag hör ingenting. Varför skriker han inte, den mannen? Ah! Om någon försökte döda mig, skulle jag skrika, skulle jag be för mitt liv, jag skulle inte kunna behärska mig...Hugg, hugg, Naaman. Hugg, säger jag... Nej. Jag hör ingenting. Tystnaden skrämmer mig. Ah! Något föll till marken. Jag hörde något falla. Det var bödelns svärd. Slaven är rädd! Han tappade sitt svärd. Han vågar inte döda honom. Han är en ynkrygg, den slaven! Vi måste skicka ner soldater. (Hon får se Herodias page och tilltalar honom) Kom hit. Du var ju vän till honom som är död, eller hur? Nåväl, ännu är inte tillräckligt många döda. Säg åt soldaterna att gå ner och hämta det som jag begär, det som tetrarken lovat mig, det som tillhör mig. (Pagen ryggar tillbaka. Hon vänder sig till soldaterna)

Kom hit, soldater. Gå ner i brunnen och hämta den mannens huvud åt mig. (Soldaterna ryggar tillbaka) Tetrark tetrark, befall dina soldater att ge mig Johannes huvud.(En grov, svart arm, bödelns arm, sticker upp ur brunnen, bärande på en silversköld Johannes huvud. Salome fattar det. Herodes skyler sitt anlete i sin mantel. Herodias småler och fläktar sitt ansikte. Nasarenerna faller på knä och börjar be)

SALOME: Ah! Du ville inte låta mig kyssa din mun, Johannes. Nå väl! Jag vill kyssa den nu. Jag vill bita den med mina tänder som man biter i en mogen frukt. Ja, jag ska kyssa din mun, Johannes. Jag sa det till dig, inte sant? Jag sa det till dig. Då så! Jag kysser den nu... Men varför ser du inte på mig, Johannes? Dina ögon som var så förskräckliga, som var fulla av vrede och förakt, dom är slutna nu. Varför är de slutna? Öppna dina ögon! Lyft upp dina ögonlock, Johannes. Varför ser du inte på mig? Är du rädd för mig, Johannes, eftersom du inte vill se på mig?... Och din tunga, som var lik en röd orm, som slungar gift, rör sig inte mer, nu säger den inget längre, Johannes, denna röda huggorm som fräste sitt gift över mig. Det är underligt, eller hur? Varför rör den röda huggormen sig inte längre?... Du ville mig ingenting, Johannes. Du förkastade mig. du förolämpade mig. Du behandlade mig som en kurtisan, som en sköka, mig, Salome, Herodias dotter, prinsessa av Judeen! Ser du, Johannes, jag lever ännu, men du är död och ditt huvud är mitt. Jag kan göra vad jag vill med det. Jag kan kasta det för hundarna och för luftens fåglar. Det som hundarna lämnar ska luftens fåglar sluka...
Ah! Johannes, Johannes, du var den ende man som jag älskade. Alla andra män fyllde mig med äckel. Men du, du var vacker. Din kropp var en elfenbenspelare på silverfötter. Den var en trädgård full av duvor och liljor av silver. Den var ett silvertorn smyckat med sköldar av elfenben. Intet i världen var så vitt som din kropp. Intet i var så svart som ditt hår. I hela världen var intet så rött som din mun. Din röst var ett rökelsekar sorn spred sällsamma vällukter, och när jag såg på dig hörde jag sällsam musik. Ah! Varför såg du inte på mig, Johannes? Bakom dina händer och dina smädelser så skylde du ditt anlete. Du täckte dina ögon med en blindkavle av gudslängtan. Nåväl, nu har du sett din Gud, Johannes, men mig, mig... mig såg du aldrig. Om du hade sett mig, hade du älskat mig. Jag såg dig, Johannes, och jag älskade dig. Oh! Så jag älskade dig. Jag älskar dig ännu, Johannes. Jag älskar allenast dig... Jag törstar efter din skönhet. Jag hungrar efter din kropp. Och inget vin, ingen frukt kan släcka mitt begär. Vad ska jag göra nu, Johannes? Varken floderna eller de stora vattnen kan kväva min passion. Jag var prinsessa och du förnedrade mig. Jag var jungfru och du tog min jungfrulighet ifrån mig. Jag var kysk och du fyllde mitt blod med eld...
Ah! Ah! Varför såg du mig inte, Johannes? Om du sett mig så hade du älskat mig. Jag vet att du skulle älskat mig, och kärlekens mysterium är större än dödens mysterium. Kärleken är det enda som betyder något.

HERODES: Hon är ett odjur, din dotter, hon är helt och hållet ett odjur. Sannerligen, det hon gjort är ett stort brott. Jag är säker på att det är ett brott mot någon okänd Gud.

HERODIAS: Jag är fullt nöjd med min dotters handlande, och jag vill stanna här nu.

HERODES: (Reser sig) Ah! Blodskammens hustru har talat! Kom! Jag stannar inte här. Kom, säger jag. Säkert faller ett fasans öde över oss. Manasse, Issachar, Ozias, släck facklorna. Jag vill intet se. Jag vill att intet ser mig. Släck facklorna. Skyl månen! Skyl stjärnorna! Låt oss skyla oss i vårt palats, Herodias. Skräcken börjar gripa mig.

( Slavarna släcker facklorna. Stjärnorna försvinner. Ett stort moln far över månen och döljer den alldeles. Scenen blir fullkomligt mörk. Tetrarken börjar stiga uppför trappan)

SALOMES RÖST: Ah! Jag har kysst din mun, Johannes, jag har kysst din mun. Det var en bitter smak på dina läppar. Var det en smak av blod?... Men, kanske är det kärlekens smak. Det sägs att kärleken har en bitter smak... Men, vad betyder det? Vad betyder det? Jag har kysst din mun, Johannes, jag har kysst din mun.

( En stråle av månljus faller på Salome och lyser upp henne )

HERODES: (Vänder sig om och ser på Salome)

Dräp kvinnan!