UR PROGRAMMET:

TEATER SARGASSO
”En människa är aldrig homogen
 Hon är sitt första och sitt andra
 på en gång! Inte i tur och ordning.
 Hon är sitt tredje och tallösa,
 ju tallösare, dess enhetligare
 ju fler, dess färre
 blott hennes är den udda rösten”

ROY HART THEATRE
” För mig fanns det ett stort filosofiskt fel i det sätt man närmade sig teater… de olika roller som jag ansågs gestalta så väl var bara brottstycken ur min fantasi, utan anknytning till min kropp; rösten var nyckeln de insikter jag sökte; insikter i ett integrerat själsligt/kroppsligt förhållande inom individen”          Roy Hart

OSCAR WILDE
1834 – 1900. Låt er inte luras av klichébilden av den ironiske dandyn. Bakom fasaden lurar en av vår tids stora berättare.Läs hans sagor, hans poesi! Ni kommer att finna en annan Oscar Wilde, en berättare som blommar ut till sin fulländning i ”Salome”.
Pjäsen skrevs 1891 för Sarah Bernhardt,men förbjöds i England, eftersom bibliska figurer inte fick visas på scen. Först 1896 fick den premiär, men då i Frankrike i regi av Lugne Poë.
Trots att pjäsen gjort stor succé i övriga Europa, så har den förblivit i stort sett ospelad i England och Sverige. I Sverige har den inte spelats sedan 1943.

här följer Marci evangelium 6e kapitlet

D.H.  Lawrence: ur ”Apocalypse”

Låt oss inte tro att vi ser solen på samma sätt som i de forntida civilisationerna. Allt vi ser är en vetenskaplig liten ljuspunkt, reducerad till ett klot av brinnande gas. Innan Hesekiel och Johannes från Patmos, var solen ännu en magnifik verklighet, människan hämtade kraft och storslagenhet från honom och gav honom tribut,ära och tack tillbaka. Men i oss har kontakten brutits, våra mottaglighetscentra har dött. Vi kan se det vi kallar solen, men vi har för alltid förlorat Helios, och i ännu högre grad kaldeernas stora öga. Vi har förlorat kosmos eftersom vi inte längre kommunicerar med det, och detta är vår stora tragedi. Vad är väl vår småttiga kärlek till naturen – Naturen!! – jämfört med forntidens magnifika samlevnad med kosmos, ärade av kosmos!
Några av de fantastiska bilderna i Apokalypsen kan ändå röra oss till okända djup, och till en vild, underlig ilning av frihet: av äkta frihet, i sanning en flykt till något istället för en flykt till ingenstans. En flykt från den trånga lilla bur som är vårt universum: trångt, trots astronomernas oändliga och otänkbara avstånd, trångt, eftersom det enbart är en evig fortsättning, ett evigt malande utåt, utan mening: en flykt från detta in i det vitala kosmos,till en sol som har ett fantastiskt, vilt liv, och som ser på oss för att styrka eller förtorka, underbar, där han skrider fram. Vem vågar påstå att solen inte kan tala till mig! Solen har ett stort flammande medvetande och jag har ett litet flammande medvetande.
Vi har även förlorat månen, den kalla, ljusa, evigt föränderliga månen. Det är hon som skulle lugna våra nerver, smeka dem med sin skinande hand av silke, lugna dem till frid igen med sin kalla närvaro. För månen är våra vattenfyllda kroppars älskarinna och moder. åh, månen kunde lugna oss och hela oss i sin famn likt en stor, kall Artemis. Men vi har förlorat henne, i vår dårskap ignorerar vi henne, och hon stirrar ilsket ner på oss och piskar våra nerver.
Vi har förlorat kosmos. Solen stärker oss inte längre, månen stärker oss inte längre. För att tala med mystikerna har månen blivit svart och solen blivit som  en säckväv.
När jag hör dagens människor klaga över ensamheten, så vet jag vad som hänt. De har förlorat kosmos. Det finns inget mänskligt eller personligt vi saknar. Vad vi saknar är det kosmiska livet, solen inom oss och månen inom oss.

översättning: Mats Blückert