UR PROGRAMMET:
TEATER SARGASSO
En människa är aldrig homogen
Hon är sitt första och sitt andra
på en gång! Inte i tur och ordning.
Hon är sitt tredje och tallösa,
ju tallösare, dess enhetligare
ju fler, dess färre
blott hennes är den udda rösten
ROY HART THEATRE
För mig fanns det ett stort filosofiskt fel i det sätt man närmade sig teater
de olika roller som jag ansågs gestalta så väl var bara brottstycken ur min fantasi,
utan anknytning till min kropp; rösten var nyckeln de insikter jag sökte; insikter i ett
integrerat själsligt/kroppsligt förhållande inom individen Roy
Hart
OSCAR WILDE
1834 1900. Låt er inte luras av klichébilden av den ironiske dandyn. Bakom
fasaden lurar en av vår tids stora berättare.Läs hans sagor, hans poesi! Ni kommer att
finna en annan Oscar Wilde, en berättare som blommar ut till sin fulländning i Salome.
Pjäsen skrevs 1891 för
Trots att pjäsen gjort stor succé i övriga Europa, så har den förblivit i stort sett
ospelad i England och Sverige. I Sverige har den inte spelats sedan 1943.
här följer Marci evangelium 6e kapitlet
D.H. Lawrence:
ur Apocalypse
Låt oss inte tro att vi ser solen på samma sätt som i de forntida civilisationerna.
Allt vi ser är en vetenskaplig liten ljuspunkt, reducerad till ett klot av brinnande gas.
Innan Hesekiel och Johannes från Patmos, var solen ännu en magnifik verklighet,
människan hämtade kraft och storslagenhet från honom och gav honom tribut,ära och tack
tillbaka. Men i oss har kontakten brutits, våra mottaglighetscentra har dött. Vi kan se
det vi kallar solen, men vi har för alltid förlorat Helios, och i ännu högre grad
kaldeernas stora öga. Vi har förlorat kosmos eftersom vi inte längre kommunicerar med
det, och detta är vår stora tragedi. Vad är väl vår småttiga kärlek till naturen
Naturen!! jämfört med forntidens magnifika samlevnad med kosmos, ärade av
kosmos!
Några av de fantastiska bilderna i Apokalypsen kan ändå röra oss till okända djup,
och till en vild, underlig ilning av frihet: av äkta frihet, i sanning en flykt till
något istället för en flykt till ingenstans. En flykt från den trånga lilla bur som
är vårt universum: trångt, trots astronomernas oändliga och otänkbara avstånd,
trångt, eftersom det enbart är en evig fortsättning, ett evigt malande utåt, utan
mening: en flykt från detta in i det vitala kosmos,till en sol som har ett fantastiskt,
vilt liv, och som ser på oss för att styrka eller förtorka, underbar, där han skrider
fram. Vem vågar påstå att solen inte kan tala till mig! Solen har ett stort flammande
medvetande och jag har ett litet flammande medvetande.
Vi har även förlorat månen, den kalla, ljusa, evigt föränderliga månen. Det är hon
som skulle lugna våra nerver, smeka dem med sin skinande hand av silke, lugna dem till
frid igen med sin kalla närvaro. För månen är våra vattenfyllda kroppars älskarinna
och moder. åh, månen kunde lugna oss och hela oss i sin famn likt en stor, kall Artemis.
Men vi har förlorat henne, i vår dårskap ignorerar vi henne, och hon stirrar ilsket ner
på oss och piskar våra nerver.
Vi har förlorat kosmos. Solen stärker oss inte längre, månen stärker oss inte
längre. För att tala med mystikerna har månen blivit svart och solen blivit som en säckväv.
När jag hör dagens människor klaga över ensamheten, så vet jag vad som hänt. De har
förlorat kosmos. Det finns inget mänskligt eller personligt vi saknar. Vad vi saknar är
det kosmiska livet, solen inom oss och månen inom oss.
översättning: Mats Blückert