Renässansmiljö. Den unga Ursula har tvingats att äkta en man som hon hatar, den åldrige bildskäraren Mäster Anton. Hans kärlek till henne är stor, och han låter hustrun sitta modell för en skulptur av den heliga jungfrun. Ursula dignar av trötthet och leda, och sedan Anton gett henne ledigt tar hon sin tillflykt till örtagården, där hon har hemliga möten med borgmästarens unge och vackre son Bertram. Borgmästaren själv iakttar de ungas förehavanden men har inte hjärta att tala om det för sin gamle vän Anton.
En tiggarmunk kommer på besök och utbjuder till försäljning innehållet i sitt skrin med salvor och dekokter. Ursula finner en giftflaska i skrinet och vill köpa därav för att förgifta sin make. Munken genomskådar hennes avsikter och byter i hemlighet ut giftet mot ett ofarligt ämne. Han beger sig sedan till rådhuskällaren, där mäster Anton umgås med sina vänner. Där berättar munken om sina misstankar mot de unga tu. Anton grips av raseri och beskyller honom för att fara med lögn, men borgmästaren bekräftar att det är sanning att Ursula och Bertram gått bakom ryggen på Anton.
Hemkommen ber Anton sin hustru om ett glas vatten. Ursula tömmer det hon tror vara gift i vattnet, och hela tiden följer Anton hennes åtgärder via en spegel. När han förstår att hon försöker ta hans liv dör han av chocken, och han dör i samma ställning som Kristus på korset.
När dödsbudet kommer är folket klart med sin dom: det är Ursula som har mördat sin make. Hon förnekar att hon förgiftat honom, men vägrar att själv dricka av vattnet från det glas hon tror sig ha preparerat. Bertram erbjuder sig att dricka för att frita dem båda från misstankarna, men Ursula hindrar honom genom att slå ut vattnet. Ursula grips och pöbeln rasar, men tiggarmunken framträder och berättar att han i själva verket aldrig givit henne något gift. Ursula befrias.
Om natten vakar mäster Antons två lärlingar vid sin mästares kista i Vårfrukyrkan. De varseblir hur blod tränger fram ur pannan på kyrkans krucifix. Detta får misstankarna mot Ursula att på nytt växa sig starka. Man beslutar att hon ska ställas inför Guds domstol, dvs vandra genom eld för att man därav ska kunna avgöra om hon är skyldig eller ej till makens död.
Nu framträder på nytt Bertram och begär att få utföra gudsdomen i Ursulas ställe. Ursula blir lycklig över det förtroende hennes älskade därmed visar henne, och även stadens dömande myndigheter accepterar hans anbud.
Ett bål reses framför Vårfrukyrkan, och Bertram bereds för vandringen genom elden. Kyrkans krucifix bärs ut och placeras vid bålets ena ände: vid det skall vandringen vara avslutad.
Under tiden grips emellertid Ursula av stor vånda för Bertrams skull, när hon börjar tvivla på sin egen oskuld. Hon går i minnet igenom händelseförloppet före dödsfallet och inser plötsligt att Anton dött när han genom spegeln såg henne försöka förgifta vattnet.
Med denna insikt kan Ursula inte tillåta Bertram att göra vandringen genom bålet i hennes ställe. Hon går själv långsamt genom lågorna. Då ser hon hur kristusfiguren på krucifixet tar gestalt av hennes make, och han ler emot henne och hjälper henne genom lågorna så att hon oskadd kan falla ned på knä framför korset efter eldvandringens slut. Där förenar sig Bertram med henne.
